Sömnlöst barn bortskänkes!

De röda siffrorna visas i sovrumstaket, 23:30. En halvtimme till midnatt och Gullanmamman har sovit ungefär 40 minuter i runda slängar. Någonstans föds kanske en bebis. Någonstans dör någon i världen. En liten Pussegulla vaknar. Och sen är hon vaken, timme ut och timme in. Hon hoppar, studsar, tjoar och klappar händerna. Hon tänder alla lampor, hon vägrar ha täcket på sig och tänker inte ligga på någon kudde. Hon piper och skriker förtjust och inte en enda kotte i huset kan sova. Vi försöker allt. Ligga nära, ligga en bit bort eller låta henne ligga ensam. Stoppa om henne, sjunga, klappa. Samma resultat. Klockan tickar obönhörligt och konstant mot måndagsmorgonen. Vi turas om att tappa humöret, gråta trötta tårar som svider men det finns inget inom räckhåll som hjälper. Framåt 3-tiden är Gullan själv så trött att ögonen går i kors men slappnar man av så kanske man somnar. Jag är nu villig att ta henne i håret, släpa henne genom huset och slänga ut henne genom ytterdörren rätt ut i snödrivan. Bara för att få sova. Givetvis gör ingen detta (reds anm). Nä. Vi snurrar runt i olika sängar och försöker förtvivlat få en kvarts vila men utan att lyckas. När 4-tiden är kommen, så slumrar Pussegullan oroligt in. Äntligen. Andetagen blir plötsligt lugna och den lilla kroppen tung och stilla i sängen. Men då är det bara dryga timmen kvar till klockan ringer och det är dags att dra i gång en ny vecka. Knappt lönt att blunda ens. Sömnbrist kan kännas som en sjukdom. Benen skakar, jag fryser, ögonen är torra och svider, huvudet värker och mina kollegor tycker att jag sluddrar. Man mår lite illa och blir inte hungrig. Sömnmedicinen har fått vila ett tag, då vi egentligen inte tycker det blev så stor skillnad. Men i kväll åker burken fram och ett litet rosa piller åker in i en liten rosa mun. Med förhoppning om vila och återhämtning. Snälla. Låt. Mig. Få. Sova. Lite. Mer.