Morot i vask och ut över kanten

Rummet är stilla och mörkt. Fönstren svarta, visar ingenting annat än en spegelbild av mitt trötta och bleka ansikte. Det knäpper lite plågsamt i väggarna, nästan som om temperaturen ute skulle visa på många köldgrader. Jag står stilla och lyssnar, gatan ligger tom och öde och min förvirrade hjärna undrar vad som händer. Sakta börjar kugghjulen att röra sig, med ett plågsamt stön hittar kuggarna tillbaka till varandra. Det gnisslar i protest men långsamt börjar saker och ting röra på sig efter lång väntan. Japp. Det är dags att gå till jobbet. Och det känns som sega åtta timmar på kontoret bland olästa mail och en ganska gedigen to do list. Efter en lång dag är Gullan bara busig när jag kommer hem. Vi leker "Morot i vask", en egen uppfinningslek. Den går ut på att Gullan slänger ner en skalad morot i vasken, ståendes på en stol. I olika formationer kommer moroten upp med hjälp av min hand, den kan bli Stålmannen eller en flygande raket. Hon fnissar, tar moroten och vräker ner den igen och när den klonkande skramlar ner i plåten skrattar hon och klappar belåtet händerna. Lek och bus är det absolut bästa som finns. Lagom i gasen inser jag att hon är sugen på att studsa runt i sängen så vi kör ett ordentligt träningspass så svetten droppar och glada skrik fyller sovrummet. En sekund tar det, när jag rundar hörnet på sängen, för Gullan att sikta in sig och med ett attack-skratt hoppa i snabb fart mot mig. Stunden efter ser jag henne som i slow motion segla över kanten och ner på golvet och jag känner pulsen dåna i öronen och hjärtat känns som det är placerat på utsidan av bröstet. Med ett litet slask landar hon och illtjuter. Jag rusar fram och tar upp henne, kollar att allt verkar vara under kontroll, tröstar och vyssjar. Magen värker och uselheten blommar ut i min kropp, som stora röda fula blemmor. Hur kunde jag släppa uppmärksamheten? Jag är kass. Jag är en rutten mamma. Jag skäms. Flera gånger får jag säga förlåt men det känns ändå inte bättre. Stackars liten. Dock verkar hon vara på bättre humör senare på kvällen för då är det full show i sängen när det är sovdags. Jag vankar oroligt in och ut i rummet, väntar på att hon ska kräkas och ha hjärnskakning. En olycka kommer sällan ensam. Fröken Spattman nickar nådigt och önskar gott nytt år. Usch. Vi som hade så himla roligt.