Oro som sakta släpper strupgreppet

Åh. Sakta och trögt. Men det går åt rätt håll. Tänk om man kunde få förklara för folk och mötas av förståelse? Hur det verkligen är med sjukt funkisbarn, och dessutom sjukt funkisbarn när du själv är sjuk? Hur jag önskar att jag kunde berätta hur otroligt energikrävande det är, även om barnet bara drabbas av en lättare förkylning. Lägg sen till lite sjukhus, feber och kräks så har man en megamix av dränage av kraft som räcker fram till midsommar. För att inte tala om alla segdragna följder, som t ex Pussegullans mage som tar ett gäng veckor på sig för att bli som vanligt. Och med som vanligt menar jag ganska jobbig. Trög. Ibland ond. Många timmar på toaletten. Ibland lavemang. Man vill verkligen förklara för folk. Varför man känner sig så fruktansvärt urlakad. Varför ett gråblekt ansikte med blodsprängda ögon möter mig i spegeln. Varför kraften inte räcker till att gå till jobbet i dag. Det är fruktan och oron som sakta släpper taget om min själ, likt isen som knäpper av sig sitt stenhårda isiga pansar om våren. Men. Slut på gnället och in med det positiva och som vanligt är det Pussegullan själv som strålar likt en stjärna på vinterhimlen. Som nu är tillbaka i stora virusochbacillgrottan nere på dagis. Första dagen i dag! Vi får se om orken har räckt och i vilket tillstånd hon är. I går fick man både glada rop, handklapp, bus och god aptit serverat. Mammahjärtat liksom sväller och blir mjukt som en gammal vältuggad bulle. Välsignade barn. Tänk att du äntligen blev bättre. Äntligen är du tillbaka. Nu förbannar jag Fröken Spattman och alla sjukdomar, måtte inte era skuggor falla på min tröskel igen!