Är du på väg?

Stress kan förmodligen sätta sig på hjärnkontoret. På senare tid kan jag bara komma ihåg en enda sak för stunden, och om en ny sak tillkommer så försvinner helt enkelt en annan ut i periferin utan att någonsin göra sig påmind igen. Kommer en, så går en. I morse lyckades jag komma ihåg matlådan och träningsväskan. Förutom att ta på mig kläder och få med mig Pussegullan till dagis. En bedrift om jag får säga det själv och det får jag ju på min egen blogg. På eftermiddagen ringer dagis. Magen knyter sig när jag hör signalen, och när jag ser numret på displayen blommar oron ut i ångest. Jaha. Nu har det hänt. CVS och kräks. Katastrof och lidande. Men när jag svarat darrigt så undrar de bara var jag är. Om jag är på gång. Gullan är påklädd, nybytt och har fått mellis. Hon är glad och uppspelt nu, ivrigt väntandes. De har nämligen berättat att jag kommer strax med bilen. Visat bildkartor på hästar. Berättat att nu ska du minsann få rida igen. Men jag hade missat att berätta för personalen. Att denna vecka var det ingen ridning, hästarna är på konferens. En sak in. En sak ut. Aouch. Solen har tydligen fläckar. Massor med fläckar.