På turné

Gullanpappan och jag har borstat dammet av kavajen, plockat fram anteckningsblocket och gett oss ut på turné. Det går inte att förhala det längre, det kommer snart en verklighet och en vardag bortom dagis. Och var ska Pussegullan bli av när tiden på förskolan runnit ut? Var finns den bästa fortsättningen på just hennes framtid? Uppdrag; hälsa på alla funkisvarianter som finns inom rimligt avstånd. Med placeringstanten från kommunen i hälarna åker vi alltså runt. I morse var det dags för ännu ett besök. Vi kommer fram och står i dörren när alla rullstolar med barn kommer åkandes med taxi. Just det ja. Skolskjuts. Inte bara att man ska in i något nytt ställe, med nya rutiner och tänk, Gullan ska åka med någon annan till och från. Magen krampar lite. Och kan man bli något annat än  ledsen för sin egen skull när man ser dem rulla in i entren? 12-14 åringarna i sina blöjor. I sina ståskal. I sina rullstolar. Det borde vara ok att få tycka synd om sig själv en smula, för vem vill egentligen göra de här besöken? Vem tänker när man föder barn att barnet ska gå i en sär eller träningsskola? Ingen. Ingen vill det. Man vill ha det normala, det friska och det som alla andra har. Barnet ska börja första klass och lära sig läsa och räkna. Kunna lite engelska. Ge fröken blommor på första avslutningen. Men man måste ju inse turen i att det överhuvudtaget finns någon form av verksamhet för de barn som faller utanför alla ramar, som inte alls utvecklas normalt. En skolform som anpassar målen individuellt och ser träning och glädje i vardagen. I andra länder sätts funkisbarnen på hem, och där sitter de. Och skolan vi besöker i dag uppvisar som så många andra gånger i funkisvärlden, en fantastiskt engagerad personal. Vi släpper sorgkappan, kavlar upp ärmarna och tar på oss rätt glasögon som ser det som Gullan behöver i sitt liv, inte vad vi hade önskat oss. Inte vad vi hade drömt om. Utan det som är här och nu, och vad som kan göras åt det. Krasst. Men vad har man för val? Man kommer säkert vänja sig vid träningsskolan också. Att det blev vår lott i livet. Så småningom, när känslorna fått lägga sig. Men rädslan för framtiden, och den ständigt närvarande oron vad det ska bli av vår lilla Gulla, den resan har nog varken slut eller mål.