Livspussel

Att bli funkismamma. Livet innan kan liknas vid ett pussel. Du lägger omsorgsfullt ett vackert pussel med ett riktigt fint motiv. Ett slott med tinnar och torn i solnedgång. Eller ett skepp på ett stormigt och brusande hav. Med många bitar som tillsammans bildar en helhet. Som på något sätt alltid varit välbekant, man har lagt en bit här och där. Ett hörn har blivit helt. Några kantbitar som faller på plats. Så har man hållt på i många år. Man förstår bilden och var man är på väg. Man är ju på väg mot fullbordan av det gigantiska pusslet. När du lagt sista biten är du klar, du lägger sista handen vid ditt livsverk. Så var det tänkt. Men så kommer något i vägen. En liten funkisbebis. Och plötsligt är alla bitar du lagt uppkastade i luften. Alla timmar du lagt ner och allt jobb är bara uppe och flyger i det blå för att sedan långsamt singla ner. Du upptäcker att ingen bit ligger där den legat innan. Ingen bit är sig lik. Pusslet föreställer inte längre slottet eller båten utan något helt annat. Bitarna passar inte längre och du hittar inte ens en endaste kantbit trots att du ivrigt söker och letar så ögonen blöder. Det är bara att börja om från början. Börja om på nytt. Vem vet vad bilden kommer att föreställa i slutändan när det är dags att dra ner rullgardinen.