Tänk om

En vän ska genomgå en operation. Eller snarare, hans ettåriga dotter ska göra det. På många sätt blir det säkert värre för honom, det blir ju han som oroar sig och lider. Asymmetriskt huvud som behöver rättas till och de blir kvar på sjukhus en vecka efter. Vi pratar länge om det. Sjukhus. Narkos. Och hur riktigt illa man mår som förälder när det är något fel på våra barn. Tankarna ligger kvar efteråt, jag tänker på den milsvida skillnaden mot hans dotter och min. Hans dotter kommer att få sitt problem löst, det blir tufft under en tid men det ordnar till sig. Man kan göra något åt problemet. Avundsjuk. Jag skulle också vilja ha det så. Att ha möjligheten att förändra situationen och livet. Men Pussegullan går inte att operera. Vare sig hennes utvecklingsstörning eller hennes (eventuella) CVS problematik. Inte ett endaste dugg kan göras annat än att ge henne det bästa livet hon kan få efter sina förutsättningar. Men tänk, vad svindlande. Om man skulle kunna genomföra något så hon skulle få uppleva de saker man önskar hon fick i sitt liv. Lära sig alfabetet. Sjunga hela texten i sin favoritlåt. Ta studenten. Skaffa barn. Det gör outhärdligt ont när man tänker på det, nästan som om någon var på väg in i mitt huvud med en såg. Jag känner huvudvärken spränga, den startar någonstans i nacken och bildar ett stålband runt pannan. Försöker skaka av mig vemodet. Det går så där i kväll.