Status quo?

Dagen D som vi väntat på. Det var i dag. Att ge sig i väg i morgonrusningen och det skarpa vårvinterljuset mot sjukhuset, det ger en välbekant klump i magen. Man kan tycka att man skulle ha vant sig vid att vara på väg efter alla våra turer på senare tid men van betyder inte avtrubbad, miljön är lika skrämmande varje gång. Sjukhuset ger mig kalla kårar som kilar från atlaskotan och neråt, jag längtar bara hem.
Prata om CVS, de förhatliga cykliska kräkningarna, med vår läkare på neuro. Vi skulle få svar. Medicin. En plan. Nästa gång vi hamnar i kräkträsket så vet vi precis vad vi ska göra, när vi ska göra det och hur vi ska agera. Men tyvärr blev man inte så mycket klokare. För tidigt att ställa diagnosen, prover som inte visar något speciellt alls och två föräldrar som ser ut som fiollådor i ansiktet. Är det inte CVS? Men vad är det då? Och vad gör vi nu? Inte alls klokare går vi efter en stund ut igen genom korridorer där suckarna sitter i väggarna. Där tårar ristat eviga spår. Där sjukdom och tunga besked anas i luften. Inte klokare och inte tryggare. Inte mindre förvirrade. Vad händer nu då säger Gullanpappan till mig. Jag har inget svar på läpparna, skakar bara på huvudet och sväljer ner huvudvärkstabletten med en stor klunk kranvatten.