Funkis-vintage

Med tidens gång, märkt av tidens tand tycker jag vissa dagar att saker och ting har landat lite i min relativt nya roll som jag aldrig ansökt om att få, men fick ändå. Funkismamma. Inte bara här och inte bara nu. Utan för all framtid. Alla de dagar och år jag har kvar. Jag ska nämligen vara funkismamma resten av mitt liv. Alltså vill det till att man lär sig hitta sin plats, sitt sätt att agera och hantera det du inte kan påverka. Lätt sagt, inte lika lätt i det verkliga dagliga livet. Men jag tycker nog att vissa saker som har känts rejält jobbiga tidigare, kan upplevas som mer under kontroll nu. I dag dock. Var det en sån där dag. När man bara är FEL. Man är inte som de andra. Man sticker ut. Man avviker, och det var inte lite. Ont. I bröstet och i själen. En sån där dag när man skäms och det mest för att man skäms.
Vi var på en populär och välbesökt barnloppis. Och det var kopiösa mängder med mammor med magar i vädret, mammor med bebisar, pappor med drösar av normala barn. Som man kan säga till när de blir sura. Som man kan instruera och förklara för. Och så kommer vi. Med vår stora klumpiga sulky bland små nätta barnvagnar med kundvagnshjul. Pussegullan som tappert försöker hålla balansen bland alla människor. Jag försöker hitta några böcker som kan passa henne, folk trängs och knuffas. Man kan tro att det inte finns någon morgondag, så som de handlar. Bland blinkande leksaker för under ett-år-barn kikar fröken nyfiket på lådorna. Vill stanna och prova. Personer med bärselar på magen runt omkring mig tittar på oss. Undrar vad det kan vara för fel på ungen. Blänger. Gullan gör sina huff-huff ljud modell högre. Mer blickar. Hon viftar och vill fram men det går inte, ogenomträngliga ryggar som inte vill släppa förbi oss. Jag börjar svettas och försöker förklara att det går inte. Gullan blir arg och frusterad över att jag inte förstår vad hon vill, river med armarna och skriker till. Hon får tag i mina glasögon och de åker brutalt av, jag känner tårar som plötsligt vill komma upp ur mitt inre. Folk flyttar sig lite från hennes viftande väderkvarnsarmar, irriterat, glor surt. Här finns inte plats för något avvikande barn. Med glada friska ettåringar springandes bland benen banar jag vår väg ut med min tunga börda i famnen. Ryggen och högerarmen värker av bärandet. Jag lyfter fort och fel, det knakar i kroppen. Gullan riktigt ledsen nu. Förstår fortfarande inte varför hon inte fick prova bebisleksakerna med de andra småttingarna, där hon ser ut som en jätte. Tänk vad det hade varit roligt att titta på de leksaker som är till för en femåring istället för blinkaochtuta-saker som jag skulle kunna kasta ut genom fönstret efter dessa år. Tänk om vi hade kunnat titta på pussel, rosa kritor eller en Barbie.
Blickarna i ryggen. Från sidorna. Jag borrar ner huvudet och tar ett nytt tag om mitt barn, mot utgången. Fort. När jag blir arbetslös ska jag arrangera en funkisloppis. Där man får låta och vifta precis hur mycket och hur länge man vill. Där mammorna kan le mot varandra i samförstånd i stället för slåss om sakerna och glo. Där alla får vara som de är och det är helt okej.