Klipp till

Pussegullans hår börjar bli katastrofalt långt. Kan inte minnas när burret såg en sax senast. Kanske drar jag mig lite för frisörer. En högst tillfällig kontakt som ska klippa ditt barn. Och så ska man stå där och förklara; ja du vet. Hon har ju någon form av okänd utvecklingsstörning så hon kanske inte kan titta ner eller sitta still när du säger det. Egentligen är det ingen big deal men går man och drar på det länge nog så blir det något av en jobbig sak att ta sig igenom. Men nu hörs klagoropen höga från Gullanpappan som inte alls kommer överens vare sig med borstar, hårspännen eller meterlångt hår på små flickor. Dags att ta sig i kragen alltså och inse att nu är det klippt. Ge ungen en stund hos ett proffs. Vi far i väg till ett centrum nära oss och hoppar in på första bästa frisseria och de har tid direkt för en barnklippning. Gullan storögd och förundrad under den frasiga kappan, ska titta på allt som finns i salongen. Frisören börjar glatt klippa och fröken sitter där i sin stol. Stilla. Så fin. Gör nästan som hon blir tillsagd, men en hjälpande hand från mig. Klipp, klipp, bak och fram. Läsa lite skvaller. Frisören tycker hon är jätteduktig, berömmer hennes hår och klipper mer och mer. Så vips, är vi klara! Behövdes ju inga långa eller jobbiga förklaringar. Tänk, vad bra det gick och vad fantastiskt stilla Gullan kunde sitta i stolen hela tiden. Varför har jag dragit ut på detta, i jösse namn? Gullanmormor är också med och klipper till hon också medan jag och en korthårig tjej åker rulltrappa upp och ner utanför. Det är skojigt ungefär 100 gånger. Hon klappar händerna. Huff-huffar högt så det ekar över nejden. Det är sannerligen ingen som undgår att vi är i centrum och blir klippta i dag. Jobbigt? Ja, men man måste ju då enligt sann KBT-anda tänka att Gullan är ju lycklig. Det är glada och positiva huff-huff ljud och även om de i mina öron låter väldans mycket "hej, jag är utvecklingsstörd" så blir folk faktiskt lite småleende när de ser henne. Ett par stycken vinkar glatt. Utittad ja. Men gör det egentligen något när man har en strålande ängel som sprider sitt goda humör denna lördag i ett helt normalt köpcentrum som alla andra? Kan det inte vara rent av roligt med något som är avvikande? Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln och satsar på en kopp kaffe för att fira.

Lockarna faller...