VM i dåligt samvete

Som funkismamma har man alltid ett stort lass med dåligt samvete med sig. Att du är en duktig flicka i dig själv gör inte lasset mindre eller lättare. Alltid tycker jag att jag ska dra saker och ting lite längre. Driver mig själv lite hårdare. Om Pussegullan skrattar och är jätteglad en kväll när vi tränar, går jag och funderar hur jag ska kunna toppa det till kvällen efter. Hur ska jag få henne att fnissa mer, och högre? Jobba hårdare? Det är nästan som en konstform, att ständigt ha dåligt samvete för sitt barn. Hon får följa med till affären och sitta i kundvagn. Hur mycket träning blir det? Vad har hon för behållning? Samtidigt kan man ju inte lägga all sin vakna tid på att göra Pussegullans tillvaro till en idealisk drömvärld. För vips har ditt eget liv passerat utan att du tittat upp en endaste gång från stigen du går på. Normalstörda barn får ju också häcka i grönsaksdisken på ICA. Emellanåt kan jag dock bli nöjd, det inträffar lika ofta som två torsdagar i en vecka. I söndags blev det bassängträning a la megasprattel och i går var det ridning med ny och svårare häst. Då kan jag ändå tänka; detta var minsann ett par bra dagar. Pussegullan har fått min tid, träning och upplevelser som hon älskar. Jag nickar förnöjt och låter stunden bara finnas. Andas. Tills det är dags att fundera på nästa aktivitet...