Älskade pjatt!

Novembermörkret har precis börjat ge med sig när vi anländer till dagis tidigt i morse. Molnen hänger låga, gråa och baktunga över oss, snålblåsten viner runt våra huvuden när vi packar ur bilen med väskor, mössor och vantar för att börja vår vandring mot grinden. Samtidigt stannar en bil bakom oss och en liten pjatt hoppar ur. Han får syn på oss där vi håller på och meckar i bilen, utbrister glatt: HEJ GULLAN! Vinkar frenetiskt. Sen springer han mot grinden för att han ska minsann hålla upp den åt oss, detta meddelas också till hans mor som ler lite mot mig. När vi väl krånglat oss igenom grinden, det är ju ingenting i vår värld som någonsin går snabbt, fortsätter vi färden mot dörren. Pjatten hoppar före och vill hjärtans gärna även hålla upp den klumpiga ytterdörren. Precis när vi ska gå in säger han riktat till mig; vet du, jag tycker JÄTTEMYCKET om Pussegullan. Jag stirrar på honom och blir lite torr i munnen, flackar med blicken och är rädd att jag ska kanske börja gråta. Eller skratta. Lite oförberedd på den oväntade bekräftelsen och kärleksförklaringen till mitt avvikande barn. Pjattens mamma räddar mig genom att säga; ja, hon är väl en söt tjej, visst tycker du det? Pjatten nickar förnumstigt; Mmmmm. Det tycker jag (med eftertryck). När jag har lämnat, vinkat och går ut från dagis är det precis som molntäcket spricker upp och känns mindre kompakt. Jag anar en blå fläck och en ensam solstråle. Eller kanske sitter den bara i min själ?