Gulp

I morgon kommer Försäkringskassan på ett litet hembesök hos oss i vårt vardagliga stök. Från början kändes detta ganska okej och jag kände mig rätt lugn. Sen får jag höra att det kommer minst två handläggare och de har ett ”nytt verktyg” med sig, ett verktyg som både är omtalat och omfattande.
Svårt att inte se ett gruvligt medeltida tortyrredskap framför sig, där Gullanpappan och jag hänger bredvid varandra likt två oskyldiga offerlamm i någon blandning av sträckbänk och tumskruv ovanpå på glödande kol! Men. Man får hoppas på tur och minst sagt lite högre kvalitet på det hela än vad kommunen erbjuder, och man får hoppas på kunniga och lyhörda människor. En av handläggarna ringer på min mobil när jag är på toaletten och lämnar ett meddelande som tar säkert tio minuter att lyssna av. Han säger bl a att mötet kommer bli ”krävande” och ta ”några timmar i anspråk”. Att vi ska vara noggrant förberedda med våra uträknade minuter och att vi bör vara inställda på någon form av mangling. Nu börjar lugnet fly sin kos och små nervösa spindlar krälar i min mage. Och Pussegullan är alltså tänkt att vara med. Undrar hur man ska göra när hon då efter 5 minuter har tröttnat på vuxna som pratar, inte bryr sig om henne och böcker som hon läst ut? Hur ska jag kunna hålla fokus på beräkningar och nya skräckinjagande verktyg när man har henne gnagandes på ena vaden? Upplägget känns minst sagt märkligt. Våra starka kort är vår kontaktperson på assistansbolaget, den sakliga och trygga. Och vårt ärliga behov av hjälp. Som man kan hoppas att Försäkringskassan ser och hör. Lycka till säger jag till mig själv, och försöker tappert gaska upp mig. Det går sådär och spindlarna väver snabbare och snabbare, sina trassliga nervösa nät i min magsäck.