Missad julskinka

De allra flesta människor har bra sidor och mindre bra sidor. De flesta behöver jobba med de sidor som är mindre fördelaktiga. Hos mig är min Fröken Duktig sida rätt jobbig och ansträngande emellanåt, både för mig och omgivningen. Jag är sällan snäll mot mig själv, jag siktar högt upp mot stjärnorna och sätter högtflygande mål. Pussegullan får ofta känna på min lite väl duktiga sida, jag vill träna, kämpa, gneta och nöta med henne. Och sällan är jag nöjd. Med något alls. Tycker alltid att jag kan göra lite till, lite mer och lite bättre. En sida som är svår att komma åt, tankemönster som sitter djupt. Jag tränar. I dag tränar jag på att vara lite mer förlåtande mot mig själv. Natten till i dag var riktigt dålig, och Gullanpappan och jag vacklar omkring i söndagssömnbristdis. Det påminner om baksmälla. Man är lite yr, lite kantstött, lite illamående och har inte koll på läget på samma sätt som man brukar. Det susar i skallen och huvudvärken lurar bakom knuten. Vi hade lika bra kunnat dricka glögg i mängder i går kväll. I alla fall så var det inplanerat julbord med den lokala anhörigföreningen på eftermiddagen. När Gullan väl somnar mitt på dagen står jag där i valet och kvalet. Stressa in i duschen, göra sig i ordning, väcka henne efter en kvart och dra i väg mot skinkan. Eller själv gå och lägga sig? Kroppen skriker efter vila och sömn. Man är som en bättre sömngångare. Men fröken Duktig säger att man bokar inte av, när man sagt att man ska komma! När människor jobbar till sig och bjuder in, då går man dit och är glad. Men i dag vinner det vettiga, jag är för en gångs skull snäll mot mig själv och går och lägger mig. För att orka veckan som kommer, den blir tuff, liksom de flesta veckor. Jag hoppas funkisföreningen förstår, och det gör de nog. Med funkisbarn blir det inte alltid som man planerar och tänker. I bland går det helt enkelt inte ihop. Och det är skönt med denna värld, att förståelsen är där, som ett plåster på fröken Duktigs blödande sår.