Rulltärna?

Dagarna har just nu en förmåga att springa förbi mig, jag hinner knappt reagera förrän halva veckan har gått. Samtidigt som jag tycker tiden går så långsamt, den hasar sig förbi och varje morgon när ögonen yrvaket slås upp för att möta en ny dag tänker jag: men i dag är det väl lördag va? Och så är det givetvis bara onsdag, det är hämtning och lämning, tvätt och disk, matlagning och plock. Det härliga hjulet som kallas ekorrvardag? I går var det Lucia på dagis. Jag hukade och duckade, kände kraften tryta trots fröknarnas ivriga inbjudan. Man får kanske välja sina strider? Det kändes bara, ja jobbigt. Att Pussegullan inte sjunger, inte förstår vad det hela går ut på och inte heller tjatar hon om att få vara Lucia med krona på huvudet. Jag skulle stå där bland leende och fotograferande stolta föräldrar. Jag skulle stå där med tårar av is på kinderna och mörker i min själ. Och ja jag vet. Man borde vara en stolt funkismamma som applåderar när Gullan är med de andra barnen i tåget, men tittar åt ett annat håll. Som måste ha en som håller i henne där hon går, eller varför inte åka rulle sist i tåget? Man borde. Men man orkar inte, inte ALLTID. Så jag ger mig själv lite distans och ledigt från lussefirandet den här gången. Spar kraft. I dag skäms jag en smula, för att jag inte var där och sträckte på mig och gjorde ett så bra luciatåg som möjligt för Gullan. Fröken E på dagis säger; ja, mina barn har i princip aldrig velat klä ut sig och delta i firandet så inte heller jag har stått där.
Det känns genast bättre. Varför tror man alltid att det är så? Att ens egna barn vill leka med leksaker man själv lekte med? Att de vill vara Lucia för att man själv alltid drömde om det? Med långt ljust hår och flest ljus av alla i sin krona? Det är ju inte alls säkert. Ens om man har ett normalstört barn. Nästa år, då ska jag nog gå dit tror jag. Och kolla in tärnan i rullen.