Soggig morsa på julfest

Ju äldre Pussegullan blir, desto mer inser jag att hon är verkligen ett jobb. Ett arbete. Ett heltidsjobb. Hon kräver mer, vill bli underhållen, vill ha uppmärksamhet. På julafton är det fullt ös med släkten och jag känner att jag knappt hinner få på mig kläderna innan gästerna kommer, givetvis drämmer Gullan en bok i ögat på mig samtidigt som min gylf på favoritjeansen pajar. Tårarna är då inte långt borta. En längtan att gå ut genom dörren och fortsätta gå till typ Oslo tar över min kropp. Men. Kanske är det inte så konstigt att jag inte hinner få på mig mascara och ögonskuggan, måla naglarna, fixa frisyren, ta på mig julklänningen och de högklackade skorna när Gullan tar all min tid i anspråk? Ändå skäms jag lite och känner mig som en bonnig kusin från landet när alla är så fina. När jag ger fröken lunch inser jag hur bortkastat det hade varit om jag faktiskt hunnit med att piffa till hela mig som en sockersöt julkula. Gullan river i mitt hår (där rök den avancerade frisyren, den nyfönade julkreationen), sen spottar hon ut ris på mina (trasiga) jeans (där sa man hej då till den julröda sammetsklänningen), mjölk spills på golvet och över mina strumpor (tur man inte hade dyrt och högklackat på sig). Efter att matbiten har styrts upp är jag dessutom rejält varm och får torka svetten ur mitt lackande ansikte (make upen adjöss och goodbye). Som avslutning sliter Gullan i mitt halsband som jag mot alla odds fått runt nacken så det går av, och tur igen då att det inte var diamanterna och de julröda rubinerna. Det är svårt att förklara även för nära och kära, hur trött man blir av arbetet med Pussegullan. Att kraften man önskar fanns, inte alltid finns. Att det maler och gnager i en, det ständiga dåliga samvetet över utebliven träning och sorgen över att saker och ting är som de är. Vårt liv ser inte ut som andras och ibland känns det tyngre än annars. Vi styrs av vår lilla funkisprinsessa, hennes tider och hennes nycker och har inte särskilt många val, varken till vardags eller till fest. Hon finns nu hos just oss och behöver oss 24 timmar om dygnet, även när det är jul. Man är ständigt instämplad när man är Gullanmamma och hon drömmer om att få slötitta på tv på juldagen. Bara glo på rörliga bilder och få känna sig lite trött så här dagen efter. Men det finns inte. Inte i vår värld. Det är bara till att dra på sig kläderna och dra ut med vagnen, så fröken får en skopa luft. Vi tar vägen förbi några vänner och när vi går därifrån säger jag; undrar vad de tänker nu? Vad jobbigt de måste ha det? Och vilken tur att det inte var vårt barn? Det hade jag tänkt. Om jag träffat mig. En ensam tår letar sig nerför min kind och jag stryker hastigt bort den.