En dag på ALB

Det blev visst en ofrivillig bloggpaus. Vi har haft några svarta och tunga dagar med Pussegullans antidagisdepp, raseri och ledsamhet och med sjukdom i familjen så har tiden inte riktigt räckt till. Men nu, trots att man aldrig tror det när man är mitt uppe i svärtan, så har det hela vänt lite grann och livet är på väg tillbaka. Vågar man väl inte skriva egentligen, peppar peppar. Men. Pussegullan har haft en bra dag på dagis denna veckan! Ja ni läste rätt! En BRA dag på dagis!!! Bara lite tårar på morgonkvisten men sen rätt nöjd under större delen av dagen. Jag kan inte beskriva med ord hur stor stenen var som lättade från mitt bröst men den var väl i storleken Närke eller möjligen Medelpad. Plötsligt kändes det som man kunde andas igen.
Idag har vi varit större delen av dagen på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus reds anm) för lite prover. Och den som mådde sämst och var minst modig var Gullanmamman under detta besök. En liten tjej sa däremot inte ett pip när det tex droppades svidiga droppar i ögonen för att kontrollera ev brytningsfel.
Inte ett klagomål över att det känns obehagligt, att hon inte ser eller blir extremt ljuskänslig. Hon sitter där med sina glassiga glajjor från London och ser ut som en pundare direkt från plattan med pupiller stora som tallrikar. Men hon är helt OK med läget och jag blir ännu en gång imponerad av henne. Min stora lilla tjej i dessa sammanhang. När vi kommer hem är en pigg och glad trots att hon inte ser ett smack och en annan totalt slut som artist.
En bild säger mer än tusen ord. Kolla in det här fotot från fiket på ALB där vi sitter och väntar på att dropparna ska verka och undersökningen kan börja.
Visst ser Fröken mer ut som hon är på väg in i leklandet Allan och inte till hemska undersökningar på ett sjukhus?