För dom jag bor hos...

I morse nyss uppstigen ur sänghalmen tecknade Pussegullan äta. Jag hakade på och tolkade det hela som att hon var hungrig och ville ha frukost. Så jag säger: ja men visst, du ska strax få gröt. Snart ska vi äta!
Gullan fortsätter med tecken för äta och ser en aning bekymrad ut.
Sen lägger hon till sjunga. Förvirring. Ska vi sjunga om att äta gröt? Äta frukost? Vilken sång är det månne?
Men så slutligen tecknar hon fågel och äta i följd och då trillar polletten ner!
Hon vill förstås sjunga om en liten undulat, som får så dåligt med mat….
Känner hur skrattet sprider sig i kroppen och jag tjoar till högt och börjar sjunga! Tecken!
Som en tvåstegsraket! Och jag kan inte minnas att jag sett det tidigare, hur hon faktiskt kopplar ihop två tecken för att säga mig något. Kan bara föreställa mig tillfredsställelsen hon måste känna när hon kan göra sig förstådd. När morsan larvar sig och fånflinande sjunger om den där undulaten som aldrig får något i ansiktet. Hela morgonen sjunger vi om den och hur utsvulten den är. Och pippifågeltecken och ätatecken följer varandra ända ut till bilen på väg mot dagis. En helt vanlig tisdag får ett skimmer över sig. Lyckoskimmer. Hon har den där förmågan, Pussegullan. Att slå mig med häpnad gång på gång.
De är så snåla, pling plong.

Pippifågel-undulat