Skurk

Jag känner mig som en tvättäkta usel skurk. En Björnbuse. En hemsk mamma och en vedervärdig person. Orsak? Det stavas sömntabletter. Theralen. Några nätter med en halv dos gav visst resultat men efter ett tag var vi mer eller mindre tillbaka till motorsåg och jämmer, till suckande och ständiga uppvak nattetid. Vad göra annat än att följa rekommendationen att öka dosen? Nu får hon full dos och blir också drogad som en bättre narkoman. Nätterna är förvisso lugnare och Gullanpappan och jag irrar omkring med stora ögon mest hela tiden, väldigt ovana vid vila och sömn.
Men vad jag lider när jag lurar i henne tabletten gömd i hemgjort äppelmos. Den oskyldiga blicken, hennes ögon i mina. För att senare bli seg och groggy. För att sen inte orka busa som hon brukar när det är dags för sängen. Jag saknar henne. Saknar hennes prat och babbel, hennes studsande, klättrande på sänggaveln och lamptändandet. Det var ju lite av en rutin det där buset innan natten. Nu ligger hon helt stilla, blinkar sakta. Dåsar bort från mig utan ett ljud kommer över hennes läppar. Inte sig lik, inte min Gulla. Det är läskigt. Ovant och skrämmande.
Men hon sover bättre sen. Sover lugnare och längre perioder utan att vakna. Men på kemisk väg och det är svårt att vänja sig vid. Frågan är om hon blir mest beroende av tabletterna? Eller blir det jag som känner att sömnen blir en drog? För livet är lite ljusare när man får vila, färgerna lite klarare och människor lite vänligare. Det blir helt enkelt lite mer uthärdligt att knalla runt på denna planet med allt det dagliga. Men varje kväll skär det i hjärtat när burken tas fram och jag undrar om jag någonsin kommer känna att det är helt ok.