Natten till i dag var ingen höjdare, jag sov nog inte mer än ett par timmar som allra mest. Det är rent ut sagt för lite. Resten av veckan har inte heller bjudit på någon egentlig nattsömn av kvalite så ibland undrar man hur det där med sömnmedicin egentligen fungerar. Eller inte fungerar. Det går lite upp, men också mycket ner. Emellan åt hyfsat bra och sen rent katastrofalt dåligt. I morse hände också en kissolycka size XXL då blöjan kom på sniskan och känslan av att det kom kiss precis överallt i sängen var överhängande. Bara för att man släpat hem alla sängkläder, tvättat och sen släpat ut i skärgården igen. Och när man vacklar upp vid 7-snåret på darriga ben och ögon som svider får jag bara känslan av att vilja kliva av. Lämna över kissolyckan, barnet och hela alltet bakom mig, lämna över klabbet till någon. Jag vill fortsätta ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet att tröttheten gör detta med mig. Jag blir ledsen när jag är trött. Tyvärr kommer det ingen på vägen som kan ta över, som lägger en omtänksam hand på min axel och säger med mild och vänlig stämma: du, jag tar det här. Gå du och lägg dig igen och sov.
Man får helt enkelt åka med till ändstationen, vare sig man vill eller inte. Känner bitterheten svepa ner över mig, över livet i allmänhet och denna morgon i synnerhet. Blytungt huvud.
Men som vanligt är det Pussegullan som vänder skutan åt rätt håll, hon är på strålande humör och skrattar mest hela tiden när vi kör skrindan runt ön. På väg hemåt hittar vi ett stort smultronställe och vi äter så det nästan kommer ur öronen. Kan inte minnas att jag plockat så mycket smultron sen jag själv var fem år. Det är tydligen sommar. Och jag orkar tydligen hålla ihop denna dag också. Fanns ingen nödbroms på mitt eget tåg, det går helt enkelt raka spåret till slutstationen. Var god tag plats!
 |
| Vi plockar smultron vid vägens kant... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar