Transportsträcka

Just nu känns det som man bara står och stampar. Klampar. På stället totalt still.
Väntar. Längtar till semestern, det är som allra värst nu när det bara är en fråga om dagar kvar till årets sommarledighet. Tiden släpar sig fram och ögonlocken är tunga, så tunga på morgonen när klockan skräller före 6. Hjärnan känns seg som knäck och huvudvärken lurar bakom hörnet nästan varje dag.
Regnet öser ner, stövlarna är utslitna och solresorna är antingen slutsålda eller superdyra. Bad i havet känns lika avlägset som solbränna på näsa. Lite uppförsbacke helt enkelt. Och så avvaktan, kommer kommunen överklaga vår vinst i Förvaltningsrätten? Nu har de tre veckor på sig och vi kan bara vänta. För att se om beslutet vinner laga kraft eller om vi måste börja om i nästa instans. Tar på nerverna. Kommer man orka överklaga? Pussegullan har också verkat en aning sliten och träningen har gått sådär, tycker hon har gått lite bakåt när det gäller gåendet. Hon är osäker och svajig, hittar inte balansen som hon så fint hade för några veckor sen. Osäker står hon där med stora ögon och vill helst hålla ett stenhårt grepp med båda armarna. Gräver in fingrarna hårt i min hud. Och jag känner mig lite så, jag med. Har lust att hålla i något eller någon, blunda hårt och hoppas på det bästa. Att någon fångar mig. Att jag landar mjukt.