JAAAAAAA!!!

Kuvertet skakar lite lätt i min hand. Det är ett vitt, helt vanligt kuvert med mitt namn och adress på, det som avviker från det normala och dagliga är den svarta loggan till vänster:
FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN I STOCKHOLM.
Så var då dagen här och svaret som nyss låg i min brevlåda, darrar nu lite hängandes i luften. För ett år sen ansökte vi om avlastning och hjälp med Pussegullan enligt LSS (om någon minns det fortfarande), vi fick avslag på rubb och stubb av socialnämnden i vår förträffliga kommun. Detta efter en ”utredning” av en biståndshandläggare som lämnade mycket övrigt att önska, milt uttryckt. Överklagade blev något av ett måste och vi la ner många och jobbiga timmar på detta massiva arbete på kort tid, filmade Gullan, dokumenterade Gullan och jag skrev sida upp och sida ner så tangenterna nästan föll av. Vet att jag satt till kl 01.00 flera nätter. Och med hjälp av en ängel så fick vi till slut in det hela till Förvaltningsrätten inom korrekt tidsram. Och sen har dagar, veckor och månader passerat. Ängeln vid vår sida. Vaksam och väntande. Verksam då det har behövts. Förväntningarna har skruvats ner och man har mentalt förberett sig på att inte bli hörd denna gång heller. Kuvertet kom då äntligen i går kväll och Gullanpappan och jag sliter helt sonika upp det utan dramatik men med klappande hjärtan vid matbordet. Vi blinkar förvirrat och förstår inte vad vi läser, får läsa om flera gånger innan poletten helt trillar ner. Vad står det? Läsa igen och dubbelkolla. Vad STÅR det egentligen??! Läser vi rätt och kan vi tro det vi ser?
Förvaltningsrätten bifaller delvis överklagandena och förklarar att Gullan ska ha rätt till insatsen personlig assistent. Personlig assistent!! Vi hade ansökt om både det och avlösarservice och hade man trott på något så var det väl avlösarservicen som känns lite ”enklare”. Men icke! Assistent blev det! Plats för…fanfarer, trumvirvlar och hela vaktparaden med hästar, pukor, plymer och allt! Det blir tyst i köket innan vi frågar varandra om vi verkligen har lite medvind? Har vi blivit hörda? Har rätten verkligen dömt enligt LSS som det är tänkt? Har de verkligen följt denna godtyckliga lag som lätt går att undvika? Och svaret är ja. JA, JA, JA! De ger oss rätt och kommunen får sig en näsbränna. Jag läser och börjar nästan gråta. Snoret rinner. Gullanpappan skrattar. Gullan klappar händerna och långsamt sjunker det in. Långsamt inser jag att det någonstans kanske det finns en rättvisa. Jag börjar tro på rättssystemet, på att någon hör mig, på pånyttfödelse, det finns liv på Mars och säkerligen trollade Jesus fram mat till fattiga och hungrande, ja det regnar manna från himlen. Jag skuttar upp och ner i luften med höga knän så papprena flyger och piper ”Vi vann. Gullan, vi vann”. Hon svarar på ett klassiskt vis, putar med munnen, höjer högerhanden och spelar en liten trudelutt med läpparna BRRRR, BRRRR låter det i köket. Vi får frenetiskt leta efter något drickbart som man kan skåla i, det är inte ofta det är fest och firande över sådana saker i vårt enkla hem, men till slut hittar vi en ljummen flaska fusk-skumpa vilken vi tillsammans med Gullanmormor sveper. Miccropopcorn åker fram och glädjen står högt i tak. Gullanmormorn skulle egentligen bara hämta sin bil och sen handla midsommarpotatis på Lidl. Istället får hon skjuts hem, utan bil och potäter men riktigt glad i hatten! Tänk om livet alltid var så här. Det går lekande lätt att packa väskorna inför midsommar, benen flyger fram och när jag ligger i sängen kan jag inte sova. För stunden njuter jag av lycka i hela kroppen. I varje liten cell firas det. Någon hörde mig och fattade rätt beslut. Jag njuter för kanske kommer vårt fall i praxis och kan hjälpa någon annan. Men. Alltid ett men. Än ska man inte ropa hej. Socialnämnden kan överklaga till Kammarrätten förstås och då blir det tuffa tider igen. Upp med ärmarna. Men för nu, så låter jag glädjen rinna genom min kropp. Munnen vill inte sluta skratta, händerna vill inte sluta klappa, tårarna tjorvar och bökar i halsen. Men det är sällsynta glädjetårar, inte alls de mer vanliga svarta groptårarna. Jag ligger och tänker på ängeln, som hjälpte oss. Vilken insats, och hur jag alltid kommer vara oändligt tacksam för att hon fanns i mitt liv när jag behövde det, hur det än går framöver. Måtte det gå bra. Jag behöver segerns sötma inför kommande helg då jag lämnar min comfort zone och ska flyga med Pussegullan till Skåne. Där vi ska vara på en fest med massor av människor i ett litet hus vid havet. Man måste våga ibland. Då kan man också segra. Att vinna är gött, det är en kick utan dess like. Och snacka om att funkisföräldrar behöver det ibland när det mesta går ut på att kämpa och slita och strida för sitt barn...