Då var det dags att gå hem, eller?

I morse var hon faktiskt för rolig, lilla Pussegullan. Skrattar fortfarande till när jag tänker på det. Vi var extra tidigt på förskolan för att ha en avstämning med fröken M inför måndagens besök, då kommunens handläggare kommer dit. Den förträffliga handläggaren som nu ska göra ett nytt försök till utredning och en annan kan bara hoppas att hon lyckas bättre och kommer närmare sanningen denna gång. Förväntningarna är låga, men vem vet? Kanske hon smäller till, tar ett djupt andetag och skriver på direkt när hon inser vår verklighet? Mja. Hur som helst, jag lämnar Gullan bland leksaker på golvet och går på mötet. Ca 40 minuter senare kommer jag tillbaka och Gullan får genast syn på mig. Hon spärrar upp ögonen och tar två grodhopp mot mig. Under några ögonblick så visar hon många känslor på en och samma gång; förvåning (va?! Är du kvar eller har du kommit tillbaka??), glädje (ja, hon ser faktiskt uppriktigt glad ut när hon ser mig) och till slut beslutsamhet (här sträcker hon uppfodrande upp armarna mot mig). Jag lyfter henne, hon vänder sig mot fröken M, höjer handen och vinkar glatt. Nu är det dags att gå hem! Tack för i dag! Snacka om att ha koll på läget, vad som gäller när jag kommer in i det där rummet. Jag upphör aldrig att förvånas, hur mycket glädje som ryms i mitt hjärta över denna tjej, detta lilla mystiska underverk som valt att komma in i mitt liv och ha mig som mamma. Denna lilla ängel som gör så små saker, som betyder så mycket.