Tisdagsleendet

I går var kommunens handläggare på dagis för att intervjua fröken M om Pussegullan. Detta i samband med vår ansökan om utökning av timmar. Härvan som i mina ögon ter sig oändlig och utan slut, detta var del 1142. Jag fick inte närvara men försökte samlat övervinna mitt gigantiska kontrollbehov och bara lita på att fröken M gör ett bra arbete, fokuserad och koncentrerad. Hon tänker verkligen till och väger orden på guldvåg. Men min farhåga är att det konstruktiva fakta som går in, mals sönder och samman i handläggarens långsamma kvarn, och kommer ut som något helt annat. Något ruttet. Något icke fullständigt, något som saknar förankring i verkligheten. Fröken M säger helt sonika till handläggaren: "nämen, jag tycker du ska känna hur tungt det är att lyfta henne. Ta upp henne från golvet och bär henne dit bort" (pekandes). Strålande. Hur ska man annars få ett grepp om alla de många förflyttningar vi hjälper Gullan med varje dag? Och jag kan riktigt se handläggaren tafatt stamma något om hur, var, när, öh....för erfarenhet av funkisbarn har hon ju inte sen tidigare. Jag får det hela återberättat i morse när vi kommer till dagis och jag anländer som vanligt för sent till jobbet och mitt morgonmöte. Men vad gör väl det? Vad gör väl det när fröken M blinkar till mot mig och säger som avslutning innan jag försvinner ut genom dörren i det gråa höstregnet: "vet du, jag satte upp din artikel i personalrummet så alla kan läsa den". Jag blir snopen och röd i ansiktet som en nykokt kräfta. Ovan vid beröm, ovan att bli sedd och hörd. Ovan vid att någon tycker min text duger att sätta upp på en vägg! När jag väl sitter i bilen och ska vrida om nyckeln ler jag lyckligt. En gubbe som går förbi utanför med en ihärdig lövblås stirrar förundrat på mig. Ser förmodligen extremt fånigt ut med en leende mamma som ser ut som en stor gul smiley i hela ansiktet. Det sitter kvar ett bra tag.