Ny medlem i familjen hjälpmedel

Senaste i hjälpmedelsfamiljen hemma hos oss. Den smått ångestframkallande klumpedunsvagnen. Den som är lite för stor och lite för bastant för att kunna tas för en "normal" vagn, en helt vanlig sulky som ett vanligt barn åker i. Emellanåt slår det en som en knytnäve i mellangärdet, vi är inte en vanlig familj och vi har inget vanligt barn. Vi har ett barn som behöver en stor vagn. Och en rullstol. Men mer om detta senare för i dag var det endast vagnen som kom hem till oss och det kanske är tur att man får vänja sig vid en sak i taget. Jag blänger på den där den står i hallen, jag tycker den är lika stor som Närke. Gillar den inte. Vill inte ha den. Vill köra ut den. Tycker den skriker handikappad. Jag kliar mig i huvudet och undrar om man anpassar sig, att den är en svart grop på vägen som jag ska ner i för att sen kunna fortsätta. Man får ta en sväng på stan och se hur den känns. Strunta i folk som glor. Det var i alla fall en liten tjej som gjorde tummen upp för jättemegastorabamsevagnen Allan, Pussegullan satt bra i den och monstrade sig glatt framför hallspegeln. Ja, det är väl så. Sätt dina egna mörka tankar i ett hörn nu och tänk istället på vad hon behöver. Hon behöver en vagn då hon inte orkar gåträna. Hon behöver en vagn där hon kan sitta och titta på träd, skyltar och bilar. En vagn där hon kan åka och upptäcka världen, få vara utomhus och komma en bra bit in i skogen på små upptrampade stigar. Hon tittar på mig som för att säga: "hey mama, den är faktiskt rätt OK." Jag intalar mig det några gånger, det är en OK vagn. Den är O K E E E E J. Men lyckas inte låta så övertygande så jag tror mig.

Taa daaa!
 Här sitter jag väl bra?