Det som aldrig blev

Fastnar framför nyheterna och de visar ett reportage som berättar att simskolor ska beskattas högre så de blir tvungna att höja priserna på simträning för barn. En näpen 4-åring intervjuas av reportern. Jag häpnar när jag hör hur hon extremt lillgammalt och utförligt berättar vad som är så kul med simningen, hur den lilla blonda flickan slänger sig med långa flerordsmeningar, avancerade ord och uttryck. Kan 4-åringar vara så duktiga? Sekvensen efter visar hur hon stolt vinkar till sin far när hon står på bassängkanten, ropar: ”titta nu pappa, när jag dyker ända ner till botten!!”

Jag tänker bittra tankar. Där skulle jag stå. Se hur Pussegullan dök ner i det blå och kom upp som en sprattlande fisk med ett stolt leende. Hon skulle lära sig simma. Ta silverfisken och simborgarmärket. Jag stirrar stumt på tv:n och tänker att det är verkligen skit att det blev som det blev, vissa dagar är det riktigt skitjobbigt rent ut sagt. Att man aldrig kommer se sin dotter stå där på kanten och ropa att nu tänker hon minsann hoppa i helt själv. Jag gör en grimas åt fyraåringen, ungefär som om det skulle vara hennes fel, och knäpper av med ett bestämt grepp om fjärrkontrollen. Sväljer det som aldrig blev och undrar om jag alltid kommer följas av en svart tanke. Går mot sängen och väntar in en ny dag.