Tick tack tick tack

Vissa dagar har man flyt. Bra flow. Att beräkna tiden som går åt när man ska i väg på besök här och där med Pussegullan är till synes en nästan omöjlig uppgift. En del gånger får man sitta i ett sterilt väntrum där fröken tycker tillvaron är stentrist, hon vrider sig och gnäller. Vill iväg. Dessa gånger har man förstås kommit alldeles för tidigt, så man får sitta där med sitt gnällnystan i 35 minuter. Andra gånger tar det helt plötsligt dubbelt så lång tid som man beräknat eller så gör man en tankevurpa och får så bråttom så skuggan knappt hinner med. Sladdar in i byggnaden ungefär med 3 minuters stressad försening i benen. Bara att hämta på dagis är ju en process när det ska pratas och stämmas av, lämnas papper och packas ner kläder. Tidsoptimisten räknar ju inte heller med att hamna bakom hästsläp, fastna i vägarbeten eller inte hitta p-plats när man kommer fram. Stockholmstrafiken kan vara allt annat än nådig, den är svårberäknad och nyckfull. Och tröttsamt tidskrävande. Men i går när jag och Gullan skulle till ortopisten hade vi bra flow. Till dagis, in där och snabb upphämtning, inga mankemang på E4:an utan raka spåret. Gott om parkering, automat som fungerar och jag hittar rätt mottagning direkt. Med 4 minuter till godo anmäler jag oss i receptionen! Visserligen är jag svettig på ryggen och hann inte kissa men ändå. Efter besöket är det en stund kvar på parkeringsbiljetten, jag ger den till en tant med vitt hår och hon ler stort och tackar. God. I bland blir jag lite imponerad av mig själv, och det måste man få bli. Inte för att jag ger bort en biljett men för att jag oftast har tungan i rätt mun. En jäktad funkismamma som alltid har ena ögat på klockan och foten på gaspedalen. Alltid på väg till eller från, alltid pusslandes och beräknande. Av tiden och tidsåtgången. Check av to do listorna och bocka av en sak, för att sedan boka in två nya besök.