Hatlistan

Mycket med Pussegullan är fruktansvärt jobbigt och tungt. Och jag är lite göra-listor-i-mitt-huvud-freak. I morse stod jag och borstade tänderna och funderade lite på hur hatlistan skulle kunna se ut, vad är det jag tycker mest illa om när det gäller situationen med Gullan?
Jag vänder och vrider på olika konstellationer och byter plats på saker och ting.
Det är svårt att värdera de olika momenten och jag kommer inte riktigt överens med min lista denna morgon när jag står och gnuggar A5.
Men att den ständiga sömnbristen och de riktigt dåliga nätterna kommer högt upp på listan är helt klart. Matsituationen kvalar också in på topp 3, att Gullan äter så dåligt och ojämnt. Skapar stora mängder stress och frustration hos mig.
Men så småningom inser jag att etta på hatlistan är maktlösheten när något är fel hos Gullan, att hon inte kan berätta för mig vad som står på. Att hon inte kan prata med mig. Inte kan berätta att hon har ont i magen, i öronen, i halsen. Det blir extra tydligt när hon har ont eller mår dåligt. Hela tiden får jag gissa och försöka med olika saker för att komma tillrätta med hennes gråt och tandagnisslan. Ibland får man svar senare, ibland inte. Men maktlösheten att inte kunna fråga och få ett svar är nattsvart. Nu är det höst och vinter med sjukdomar som ett brev på posten, jag tassar runt och väntar på alla möjliga katastrofer som kommer drabba oss. Inte en fråga om vi får eländet. Bara när.
Men i morse låg hon där, lilla Gullan och sov som en sten när det var dags att gå upp. I det svaga skenet från adventsstjärnan snusar hon lugnt och är varm som en kanelbulle under täcket. Jag kryper ihop bredvid henne och sniffar länge på henne, drar in hennes barndoft medan något långsamt kramar mitt inre så det krasar.
Jag vill stoppa tiden och bara få vara där för evigt, i det ögonblicket där läget är under kontroll. Där lugnet råder. Där vill jag vara, i min kokong långt borta från världen. Jag blundar och tänker ingenting.

Snart får man ställa upp staken

I helgen får man officiellt börja julpynta, äntligen! Jag har ju fuskat lite med mina hittade granar som redan står med slingor i sig utanför huset, men i helgen är det go bananas som gäller. Fram med allt som stavas jul och mer därtill! Synd att man nu har totalt inköpsstopp på julsaker annars hade man kunnat fläska på ännu mer.
Dagis är som sagt stängt i dag, informationen har sent omsider nått fram till rätt cell i min trötta hjärna, Gullan får leka med fantastiska Gullanmormor och Rambo på förmiddagen. Jag ska fira jul med jobbet i kväll, kanske sista partyt med gänget med allt vad det innebär. I morgon firar vi ett år i huset med fest, visserligen bland kartonger som står kvar ouppackade men vad gör det om hundra år? Finns ju viktigare saker här i livet än det perfekta hemmet, det är verkligen en sak man lär sig med funkisbarn.
Tiden går fort och när jag tittar på ett foto av Gullan från förra julen känns hon så ruskigt pluttig. Var hon så liten och tomteröd förra året? Önskar er alla en trevlig första advent!

Ibland blir jag rädd för mig själv

Situation: dagis har stängt på fredag pga planeringsdag
Tidsperspektiv: detta har jag vetat om ett gäng veckor och även påmint Gullanpappan säkert ett par tre gånger.
Läge: Gullanpappan säger att han jobbar hemma på fredag och tar hand om Gullan
Tillägg: Gullanmamman ska på julfest med jobbet på fredag och erbjuds skjuts till jobbet av vänlig kollega så hon slipper ha bilen med in till stan.
Jag ringer upp Gullanpappan på jobbet och följande konversation utspelar sig, GM är Gullanmamma och GP är givetvis Gullanpappa:

GM: Kan du både hämta och lämna på dagis på fredag?
GP: Vaddårå, har det kört i hop sig?
GM: Vaddå kört i hop sig?
GP: Jaaa, på jobbet?
GM: Nej (tittar hastigt i kalendern av gammal vana där det står att GP jobbar hemma) men du jobbar ju hemma på fredag och jag tänkte att om du lämnar henne så kan jag få skjuts till jobbet.
Och dagis har ju stängt (lägger jag till efter att ha kikat i kalendern ännu en gång och som då mycket riktigt pålitligt meddelar mig att dagis verkligen har stängt).
GP: tystnad
GP: Men dagis har ju stängt?
GM: (nu lite irriterat) Ja, men jag undrar om du kan hämta och lämna för då kan jag få skjuts?
GP: Jag ska ju inte åka någonstans....
GM: (avbryter!) Då kan du ju hämta och lämna, eftersom du inte åker till jobbet utan är hemma!
GP: Jag ska inte åka någonstans....
GM: För jag kan få skjuts nämligen och det vore smidigt om de kan plocka mig hemma och.....
GP: MEN JAG SKA INTE ÅKA OCH LÄMNA HENNE PÅ DAGIS, DU SA JU ATT DET ÄR STÄNGT?
JAG ÄR HEMMA MED HENNE OCH TAR HAND OM HENNE HÄR HEMMA.
GM: -------
GM: Ehe, jaaa....visst ja....
Jag ringer alltså upp för att fråga om GP kan hämta och lämna, samtidigt som jag påminner honom om att dagis är stängt.
Även solen har fläckar? Har jag alldeles för mycket i skallen? För många bollar i luften? Eller så är det helt enkelt dags att slänga in handduken nu.
Hur mår jag? Egentligen?

Det regnar köttbullar

För det mesta är det Pussegullan som tar mig upp ur de djupa groparna jag hamnar i.
Även denna gång ger hon lite syre åt mina andefattiga lungor, ger mina vener en slatt med blod och ger mig lugn i stormen.
Gullan äter 8 köttbullar på dagis. ÅTTA köttbullar.
Jag tror inte mina öron utan måste fråga både två och tre gånger på dagis om de verkligen räknat rätt. Fröken börjar närma sig kompisen F som en gång smällde i sig 10 prinskorvar och hamnade i paltkoma flera dagar.
Herrejösses, kan ungen ens äta så mycket som åtta köttbullar?!
Jag kan ju inte låta bli att glädjas mitt i min baksmälla, förundras och glädjas.
Så sitter kvar på botten av min grop, skakar fortfarande av abstinens efter lugnet men jag ser nu himlen högt däruppe. Från himlen regnar det köttbullar rakt ner i gropen. Åtta stycken i en vacker rad.

Bakfull

Jag är mer bakis än jag trott var möjligt, mer bakis än vad jag varit i hela mitt liv efter helgen trots att jag druckit ytterst lite alkohol. Bakslaget är av allvarligare karaktär och jag sitter i en djup grop som jag inte känner igen. Allt är främmande och skrämmande här, ångesten bultar i tinningarna och kallsvetten samsas konstant med illamåendet. Kroppen skriker och det är tungt att dra in och slutföra varje andetag, jag känner mig rejält sjuk och yr.
Felet stavas; jag släppte allt ansvar och all stress och drog ner på tempot för en helg. Jag tillät mig att vila, gå ner i varv och jag fick sova två hela nätter. Mer beroendeframkallande än den tyngsta drogen på marknaden. Lika himmelskt skönt som det var då, lika illa är det nu att sitta i den bistra verkligheten på avgiftning. Inse att min liv stundals är så oerhört tungt att bära, vilka ok av ansvar man släpar på och vilket tempo man håller dag efter dag. Och natt efter natt. Utan sömn.
Detta är livsfarligt. Jag känner mig bakis och skakis, fruktansvärt trött och uttuggad som ett gammalt Toy från 1984. Inte ett okänt tillstånd men med ny lågvattennivå. Jag vet inte hur jag ska bryta det men jag vill bara komma härifrån. Jag vill inte ha den här nya okända gränslösa svärtan inom mig.
Man ska aldrig, aldrig åka till Hälsningland och bli kär i lugnet och tystnaden.
Man ska aldrig sänka garden eller sakta ner.
För jädrar i snuset vad dåligt man mår när det ska rampas upp igen.
Behöver något uppåttjack av dignitet och jag behöver det NU.
Godnatt jord.

Härliga Hälsingland

Kan avslöja att jag bloggar från ett litet ställe som heter Jättendal, i en ännu mindre by som heter Mellanfjärden. Här är gudomligt vackert, luften hög och klar och tystnaden total. Jag är även här utan Pussegullan och det är verkligen ett äventyr i sig. Återkommer med mer information om detta i ett senare inlägg. Men just nu förundras jag över hur fantastiskt det är i norra Hälsingland, hur mycket skog och höga fjäll det finns och hur the gulf of Bothnia ligger spegelblank framför mig.
Vilken grej.

Dags för en film om en liten katt

Sockerdricka

Den här dagen började med lite lyxig sovmorgon för Gullan och sen var det dags för specialpedagog och logopedbesök nere på dagis. Och det är som att komma hem till någon när man kliver in, fröken C och K pratar om ditt och datt i hallen medan fröken M hämtar kaffe till mig. Vi sitter och småpratar lite medan vi väntar in paret från habb. Det känns liksom lite mysigt och varmt i hela kroppen. När C kommer kramar hon fröken M lite spontant och jag utbrister: vad roligt att se att ni är kramkompisar! De blir båda generade och glada på en och samma gång och fnissar fram att det var minsann första gången de kramades men det kändes ju bra! Mysstämningen fortsätter med andra ord. Träningen drar i gång och Pussegullan är ömsom samarbetsvillig och fokuserad och ömsom splittrad och trött. Men likväl tecknar hon bil klockrent när C visar en bild på en röd Volvo utan att säga något. Jag känner sockerdrickan klucka runt i kroppen, sprider sig från magen och ut i armarna och benen. Och hur ska jag med ord kunna förklara hur makalöst sagolikt det är? Superlativen skulle inte räcka om jag så satt här till pensionen och skrev ner dem. Vi pratar mycket och länge om allt och ingenting runt Gullan och känslan av att vara bland vänner får mig att vilja sitta kvar ett par veckor eller så. Engagerade människor, jag älskar er vanvettigt mycket, vill jag skrika för full hals. Men jag misstänker att det hade möjligen uppfattats som en smula galet. Jag sväljer orden men smakar på dem lite innan de glider ner i magen. Jag älskar fröken M hett och innerligt för två saker hon gör i dag: dels berömmer hon mig inför habb-personal, öppet och ärligt säger hon att jag är så otroligt duktig på att träna med Pussegullan. Jag blir oerhört rörd och börjar nästa gråta (nuförtiden kan jag knappt höra ett vänligt ord utan att fälla en tår, kan det vara åldern?). Sen berättar hon om Gullans små framsteg på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig och när jag står där och tittar medan hon visar bilder, illustrerar och liksom pratar med hela kroppen så inser jag det fina: hon är stolt. Hon är så stolt över min lilla Gulla. Och hon vill berätta om precis allt som hänt sen sist. Jag håller mig lite i bakgrunden, ivrigt letandes efter en näsduk i handväskan då insikten får ögonen att tåras rejält för andra gången denna morgon. Sockerdrickan rinner genom kroppen och kommer ut genom ögonen, så måste det vara.
När tiden är ute bryter vi motvilligt upp och det är gött att vi alla har den känslan, att nu måste vi faktiskt sluta fast vi har det så mysigt. Jag får tokköra på två hjul i kurvorna för att hinna till min läkartid, jag trycker plattan i mattan och kör om en gammal man iförd keps i en Saab som hytter med näven men jag bara skrattar, sockerdrickan har tagit över min kropp och den trycker ohämmat ner gaspedalen. Jag fullständigt flyger in på vårdcentralen med röda kinder och solsken i blick.
Läkaren skriver raskt ut lite dunderhonung med garantin att jag blir pigg som en lärka. Hoppet om att äntligen få bli frisk återuppstår så smått.
I eftermiddag blir det bassängträning och mer hårdkörning för Pussegullan. Tur att hon är av det rätta virket för när mamma kör, då kör hon hårt och det vet hon. Känns bra att lägga den här dagen på träning för fröken, mina krav på mig själv som PT lindras och Fröken Duktig kan kanske åtminstone dra på smilbanden i kväll.

Tema tid

Det här med tiden kan man tänka mycket på.
Här kommer en liten bit text som jag tycker är är bra helt enkelt, återvänder ofta till den och läser:

Det går genom tiden

Det går genom tiden
en säregen fläkt
en sjukdom som allmänt
benämnes med jäkt,
och bannlyst är stunder
av ro och av frid,
man hör bara ständigt:
jag har inte tid.

Du äger kanhända
en sjuklig vän
det sista besöket
var länge sen,
du söker en ursäkt
blir öm och blid:
jag har inte tid.

Kanske har du en mor
redan gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är du,
att glömma henne,
du är på glid,
ditt samvete kvävs med:
jag har inte tid.

Så lever livet i stora drag,
hur ska jag hinna allting idag.
Jäktet förvandlar ditt liv till en strid,
din slogan har blivit:
jag har inte tid.

Men när du har levat ditt antal av år,
när döden nu på tröskeln står,
när han dig kallar från livets tid,
ska du då svara:
jag har inte tid.

Upphovsman: Torsten Palmkvist

Kärlek tar tid. Kärlek är tid.

Ibland funderar jag på hur oerhört mycket tid jag plöjer ner i Pussegullan, hur många timmar, minuter, dagar och månader av mitt liv som jag bara ger henne villkorslöst. Hur jag tränar minsta lilla sak om och om igen, hur jag sjunger samma visor och tecknar samma tecken i ständig jakt på nya små framsteg och signaler på att hon är med mig. Och när jag inte är hos henne tillbringar jag en del tid med att oroa mig för henne så även då får hon min indirekta uppmärksamhet.
Det ger mig otroligt mycket att vara med Gullan och att se hennes smittande glädje och positiva sinnelag. Men då och då kan man verkligen bli helt tokig av tidsbrist när det gäller annat, som när man så smått kommer i gång med ett projekt hemma och hör henne knorra av missnöje för det är tråkigt med den gamla tjatiga leksakslådan. Vid såna tillfällen önskar jag att jag kunde säga: du, kan du bara vänta en liten stund medan mamma gör klart den här lilla grunkemojängen så går vi ut och gungar sen, hjärtat? Men det går liksom inte. Det går inte att be om tid, det går inte att muta, det går inte att hota. Det blir till att gilla läget och att lägga ner det man höll på med för att ägna sig åt fröken. Tänk om man någon gång bara fick göra klart. En endaste gång.
Men som livet ser ut nu så går det inte.
I helgen hittade jag inte bara en gran utan två, som låg fällda i skogen i kommunens gallring så likt en smidig gasell skuttade jag glatt ut i terrängen för att fånga dem och sen släpa hem dem, mitt värdefulla byte.
Givetvis trodde precis alla grannar att jag hade snott dem och stoppat yxan i bakfickan där jag kom släpandes med grenar i ansiktet och barr i jeansen.
Jag hann precis få upp en gran i parasollfoten på altanen och i med ljusslinga innan Gullan vaknade. På kvällen sitter jag och längtar efter julen när granen glittrar utanför och jag känner mig nöjd med att en liten sak hanns färdigt i dag.
Så när det gäller nöjdheten får man lära sig att det är de små tingen som räknas, kanske inte hann rensa hela förrådet men det är rätt okej att ha fått en julegran på plats. Nu kan den komma, julen. Jag älskar julen. Jag vill ha mer jul och hela tiden.

PS. För de som undrade hur det gick hos dietisten kan jag härmed berätta att Gullan vägde (plats för bombastiska fanfarer med stora blåshorn): 15,1 kg!

Invägning och tjejmiddag

Så var det då dags att i dag tuffa i väg mot ännu ett besök på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) och nu är det invägning hos dietisten som gäller. Dessa besök är alltid förknippade med viss oro över att de ska säga åt oss att Gullan behöver en knapp på magen för att få i sig mer näring och gå upp i vikt. Hon är ju bara en liten ärta, fröken, och ständigt får man skäll för kilona är för få på hennes lilla mjuka kropp.
Vi får se hur det går i dag, håll tummarna att vi åtminstone har passerat den magiska och efterlängtade 15-kilosgränsen.
Sa åt Gullan på skarpen i morse: i dag bajsar du INTE, vi behöver alla gram vi kan få förstår du. Hon svarar med att prutta med munnen, det kan man enbart tolka som att hon är med på noterna!
Gullanmamman ska senare åka i väg på tjejmiddag med bästa systrarna, ett gäng disktrasor träffas för att äta mat, dricka vin, prata strunt och fnissa på en fredagskväll. Glädjeflickor när det är som bäst. Ger mer energi än hela Forsmark på ett år.



Skrattande kärnkraftstjejer

Nästan en femma på skalan

I går var det onsdag och alltså dags för efterlängtad bassängträning för Pussegullan. Och det var en sån där magiskt bra eftermiddag som bara kommer någon gång varje sekel.
Redan när jag kliver in på dagis känner jag det i luften, något elektriskt och förväntansfullt. Fröken M och fröken K sitter och ger ungarna mellanmål och jag hinner inte mer än in genom dörren så hoppar de upp båda två upp som glada barn på julafton för NU ska det berättas vad fröken minsann har gjort i dag! De pratar i munnen på varandra, visar bilder de tagit och vet inte till sig av upphetsning. Gullan hade bland annat druckit själv ur ett helt vanligt dricksglas, alltså inte en bebismugg av plast med pip. Noga dokumenterat med kameran hur hon lyfter glaset, dricker och sätter ner det på bordet igen. Hon hade även ätit päronbitar själv, tecknat katt, tittat på bilder och visat "ponnyn" två gånger och sedan blivit överlycklig när hon fick hoppa i densamma och rulla i väg. Vidare hade hon också ätit som en HÄST och bajsat som detsamma. Händer viftas med i luften, ord sprutar och när fröken M berättar att hon nästan börjat gråta av glädje så känner jag också hur fukten smyger sig på i ögonvrån. Jag får svälja flera gånger innan jag kan säga något alls.
Vi blir sena ut till bilen men vad gör det när det finns så härliga människor som bryr sig och är så engagerade i mitt barn? Som ser allt det lilla man själv ser?
Även de andra barnen hade jublat och klappat i händerna när Gullan klarat att dricka ur glas! Vad ska man säga? Ibland är funkisvärlden vacker så det värker i kroppen.
Önskar jag hade varit med vid deras lilla bord, som en fluga på väggen.
Väl framme i simhallen kan fröken inte komma i vattnet fort nog och sen kör hon järnet hela timmen med simring runt magen. Hon är så aktiv så till och med sjukgymnasten frågar vad hon ätit till frukost, tuff-tuff gröt med springsylt?
Gullan jagar bollar och ankor, hoppar sittandes från kanten, dyker och benen går som trumpinnar under ytan. Förstår inte hur hon orkar men likväl är hon missnöjd när vi går upp, hon vill bada mer! I duschen skrattas det och även i omklädningsrummet och i bilen fnittrar hon på väg hem när vi sitter i mörkret med kaffedoften i kupén. Köerna står stilla men vad gör det?
Vi har ju fika med oss och en glad tjej där bak!
Hemma går en stor laddning spagetti och köttfärssås ner utan problem.
Om man bara fick önska något mer så hade det väl varit några timmars sömn på detta men tyvärr är natten lika dålig som alla andra nätter.
Men ändå. En eftermiddag som är så nära fem av fem man kan komma, sånt lever en sliten och trött funkismamma länge på.
Gnistrande mjukt faller minnet ner i magen och där ligger det kvar.

Hollywood nästa

Nu har jag kommit på vad Pussegullan ska bli när hon blir stor.
Skådis!
Men inte några mjäkiga filmer för barn, romantiska komedier eller fantasirika familjeäventyr. No sir!
Skräck ska det vara, första klassens tokskräck som får människor att utveckla ståpäls och få vitt hår i biosalongen av fasa.
Som ni ser på bilden kan hon vilken dag som helst få sin första stora roll i The Grudge 5.
Och vem vet var denna spikraka karriär slutar?
I väntan på att producenterna ska ringa och erbjuda en fet lön tuggar Gullan vidare på sitt hår och jobbar med lite olika poser i soffhörnet.
She's going Hollywood, she's going Hollywood tonight...

Ljus i novembermörkret

Det är ruggigt och kallt, grått och trist. Luften är rå och det känns riktigt ogästvänligt när man kliver ut genom dörren. Novemberkylan tränger in under huden på mig. Jag huttrar och fryser.
Inte blir det bättre av att man aldrig blir frisk heller, jag nyser, snörvlar och spottar och fräser värre än en viss gammal man på jobbet. Hur länge kan man egentligen vara sjuk, är frågan?
Men så kommer det då, det där mailet som jag går och suger på.
Som lyser upp min eftermiddag så till den milda grad.
Som får mig att sträcka på mig. Som gör mig så in i bängen glad.

Sedan måste jag säga att du är nog den starkaste person jag känner … har som sagt läst hela din blogg och allt ni har gått igenom, och att du orkar. Jag vet att man måste, men ändå. Så en JÄTTE KRAM till dig – du är bara bäst.

Tack från hela mitt hjärta, L, för de orden.
Om du visste hur mycket de gör. Min själ är så varm att du kan steka ett ägg på den.

Spindelattack!

Man blir lite galen av att vara hemma och ha norra Europas värsta förkylning. Kommer ut i köket för att ta lite nyponsoppa men hoppar genast baklänges när jag ser invasionen av spindlar som sitter nedanför diskbänken! Med ett förskräckt illtjut skuttar jag iväg.
Men det visar sig vid en högst försiktig andra anblick vara tomatfnuppar som ramlat ur papperskorgen, alltså de små gröna stjälkarna som sitter överst på de röda grönisarna. Vad heter de egentligen?
Men förvirrande likt en hiskelig spindelattack från Mars. Det är som jag misstänkt, grönsaker är farliga! Ett paket Ben & Jerry skulle jag aldrig kunna ta för en insekt! Snoret har uppenbarligen satt sig på hjärnan. Måtte jag bli frisk snart.

De 4 V:na

Så var vi då äntligen hemma igen allihop och flygresan hade ju gått galant för Pussegullan. På långt håll ser jag dem komma och på minerna och deras ansikten ser jag att allt gått bra, riktigt bra. Gullan viftar glatt med armarna och Gullanpappan ler. Min axlar ramlar ner och jag kan andas ut i en enda lång pust.
Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag blir imponerad av fröken som tar allt så himla bra och är glad. Min tjej som gör mig så stolt.
Jag säger det till henne på kvällen när hon ligger nybadad i sängen:
Vet du att du gör mig så stolt och att du är en sån duktig tjej?
Man får ett klassiskt Pussegullan svar, hon höjer ögonbrynen och tecknar "sjunga".
Så jag sjunger sakta om trollmor en sisådär 100 gånger innan rösten lägger av och hon somnar.
I dag ligger jag totalt däckad i sängen med förkylningen med stort F och lever enligt de 4 V:na som är det enda som kan hjälpa mig nu:
-Värme
-Vila
-Värktabletter
-Vänlighet
Försöker att inte tänka på högarna som ligger på skrivbordet på jobbet.

Den inre resan

Jag sitter och bloggar någonstans i mörkaste Småland, det gör man inte varje dag direkt. Älskar att åka tåg. SJ SJ gamle vän! Jag vill att resan ska vara längre och att tiden ska gå långsamt. Hjulen slår mot rälsen i ett taktfast ka-da-ka-dang och jag tittar nyfiket på skog, kor och röda stugor som far förbi. Varför sitter jag då på detta tuffande snälltåg i vårt avlånga land på väg hem mot huvudstaden? Jo, hela helgen har varit minst sagt fylld till brädden av otur. Jag är förkyld som aldrig förr och blev givetvis rejält dålig när det äntligen var dags för spa med grevinnan. Är så ledsen att jag inte fick vara frisk och njuta, att jag fick lämna mitt fantastiska sällskap mitt i middagen för att lägga mig raklång i sängen. Nu är det kanske en sisådär 15 år till nästa gång man får åka på härligt spa. Pussegullan missade fina kusinens födelsedagsfest för att hon också var risig. Familjen megahost och snor i kubik. Som avslutning smittar vi Rihanna så hon ställer in sin konsert när vi i princip står utanför Malmö arena. Man tror knappt det är sant, men jodå, det blir inget alls. Och jag vågar inte flyga utan håller mig vackert på rälsen med mina onda öron och min röda näsa. Nä, den här helgen tror jag att vi får lägga till handlingarna och ta nya tag. Jädra höst med alla sjukdomar! Mina stora pussar går till Gullanfarmor och farfar för barnvakteri, förträfflig service, god mat och massor med värme. Ett förlåt går till grevinnan och ett wow, vad fint ni fått det går till T&M i Malmis.
När jag kommer till Centan tar jag flygbussen till Arlanda för att möta Gullanpappan och fröken själv. En bön går till högre makter att hennes öron står bättre pall än mina. Jesus, är du där eller?
Tills dess njuter jag av höstlandskapet och min tågresa. Försöker vila mig och ta vara på stunden av lite lugn.
Tror jag ska gå av i Linköping och ta en cigg på perrongen. Lär göra underverk för hostan.