Möte i solsken

På lunchen bestämmer jag mig för att ta en promenad efter intagande av matlådan.
Jag drar på mig stövlar och Spotify, för första gången på många veckor känns mina ben starka och jag går med raska steg. En bit på väg möter jag tre små killar med vad jag tror är Downs syndrom. Och plötsligt blir jag bara så väldigt glad, jag blir så glad i hela kroppen att jag måste le stort mot dem när vi möts.
De ler lika stort tillbaka och säger glatt hej. Den svaga januarisolen skiner på oss där vi bara står och ler.
Hela svängen runt kvarteret sitter mitt leende kvar och jag vet trots funderande inte varför jag blev så glad av att möta de där grabbarna.
Jag fick bara en känsla av att det är skönt att funkis också får finnas. Att det finns fler av avvikande människor. För någon sorts mening måste det ju vara med att det finns människor som är annorlunda? Otaliga timmar grubblar en funkismamma på mening, kan jag avslöja. Många timmar och minuter försöker man hitta orsak och verkan. Meningen med allt och ingenting. För så fungerar människan, man vill ha rationella förklaringar och svar på frågorna man har.
Men jag har oftast ingen större framgång. Sitter oftast utan svar.
Kanske är det bara så att funkisbarnen är här för att det är OK att inte vara som alla andra normalstörda? För att påminna om oss att det är OK att vara annorlunda? Att alla har en given plats här på planeten oavsett hur man är.
Takida sjunger ”You Learn” i mina öron och jag tänker på hur mycket jag lärt mig sedan jag blev Gullans mamma. Styr stegen tillbaka mot jobbet för det är redan slut på lunchrasten men leendet består. Hela eftermiddagen.
Som om jag hade en sol på insidan blir jag varm. Den skiner vänligt överallt. Rakt över mig, på mig och vid mig.