Vintervemod

Det snöar lappvantar samtdigt som det är sol när jag och Pussegullan är ute på söndagspromenad och det är vackert som en tavla ute. Stora mjuka flingor faller och gör vagndragandet tungt. Vi går ner mot idrottsplatsen där kommunen har spolat en isbana för skridskoåkarna. Jag stannar till vid ingången och tittar på ett helt gäng med små knattar som hasar fram sina första skär över den hala isen, de skrattar och viftar med armarna för att hålla balansen. På ena kortsidan står alla föräldrar och dricker varm choklad. Någon har tänt en grill för att äta korv. Jag står där och känner sorgens stora svarta fågel långsamt cirkla ovanför mig, den sänker sina vingar och kramar mig alldeles för hårt. Jag kämpar för att komma loss men sorgen håller mig i ett iskallt järngrepp. Ja. Jag skulle också stå precis här och småprata med min grillade korv medan Gullan lärde sig att behärska skridskorna. Hon skulle komma åkande mot mig och glatt ropa: "mamma mamma, titta jag kan!" Med röda kinder och stora yviga gester. Vi skulle ha en underbar söndag på isen i gemenskap med alla andra som njuter av vintern.
Jag drar upp axlarna, borrar ner näsan i halsduken och tar djupa andetag. Fortsätter dra vagnen i snön med mitt barn som inte kan gå. Än mindre åka skridskor den här söndagen. Andetag ut, andetag in. Ryggen mot föräldrar som mumsar korv, bort från idrottsplatsen och barnen skratt. Fötterna flyttar sig framåt av sig själva medan huvudet känns tungt och tomt. Jag undrar om föräldrarna på isen vet hur lyckliga de är? Jag önskar att de uppskattar det som många tar för givet.
På väg hem ler Gullan mot mig och långsamt släpper sorgen sitt grepp. Jag ler tillbaka mot henne och sväljer bort det bittra "som skulle ha varit".
Vi går hemåt för att dricka en kopp kaffe och ta en tupplur.
Snön fortsätter att singla ner över oss där vi går, den dämpar alla ljud och gör träden vita.