Aj aj!

Idag ska jag skriva om en riktigt jobbig sak med funkisbarn. Och det är när de gör dig illa utan att veta bättre. Utan att veta vad de gör. Utan att förstå att det gör ont. Pussegullan är stark, starkare än vad man kan tro när man ser hennes små pinniga ben och armar. Men i nyporna har hon oväntad kraft och nävarna kan komma farande kvickare än än du anar. Så exempelvis när hon är riktigt aptrött och inte kan uttrycka sig och inte berätta vad som är fel kommer nuförtiden häftiga gråtattacker och hon vill bita i något. Bita hårt. Jag förstår henne. Tänk er själva att inte kunna förmedla det du har på insidan, inte kunna berätta hur det känns eller vad du vill. För hon vill. Mycket och hela tiden. Och när hon biter kommer ibland mänsklig mammahud i kläm. Men det är så himla orättvist. I stället för att kunna öppna munnen och säga "mamma, jag är så trött. Kan vi kramas i sängen?" så blir det lite mer åt smockan i luften-stuket. Det gör ont, det gör så sabla in i bängen skitont rent ut sagt. Både kroppsligt och i själen. Jag försöker hela tiden tolka henne och göra det jag tror hon vill, så fort det bara är möjligt. Men ändå så får man sig ibland smällar så det heter duga. Och jag vet att hon inte menar att ge mig en fläskläpp så med tårarna stigandes i ögonen andas jag djupt och tänker på isbjörnar, fiskmåsar eller vad som helst långt bort från nuet. Bus-smällarna är lättare att ta, när vi brottas kan man få sig en och annan kyss men då är man mer förberedd och Gullan är med i matchen. En annan situation då man som funkismamma kan få lite ont är på toaletten. I går satt vi en hel evighet på muggen i väntan på ett stort lass. Som vanligt har Pussegullan en trög och ganska ovillig mage när det gäller att leverera no 2. När hon tar i borrar hon in naglarna i min nacke så jag får frågan på jobbet om jag slagits med en knippe arga vildkatter i helgen.
Och jag funderar i mitt stilla sinne. Om hon kan orsaka en hel del rivmärken och små blåa punkter på min kropp nu när hon är fyra år. Hur blir det när hon är tio? Tjugo? Tjugofem?
Hur gör man? En och annan sällsynt gång kan jag inte hålla mig när det kommer oväntat utan då måste jag bara få skrika "aj aj" när hon kniper stenhårt i mitt lösa (otränade) skinn. Då ser man direkt hur underläppen börjar darra och skälva, ögonen blir misstänkt fuktiga.
Jag kramar om henne och säger förlåt. Jag berättar för henne ömt att jag vet hur hon menar. Att hon inte vill göra illa mig. Jag pussar försiktigt hennes mjuka tinningar och säger att vi är vänner igen. Att hon är det bästa som finns. Hon lutar sig mot mig och liksom suckar lite grann. Som att hon förstår vad jag säger. Sen slåss vi inte mer, sen kramas vi bara mjukt till natten kommer. Som två fluffiga molntussar som möts och håller om varandra. Funkislivet, så otroligt stenhårt. Och så mjukt, så mjukt.