Groptankar

Jomen. Vi lever och vi är friskare än tidigare även om både Gullan och jag knaprar tabletter fortfarande. Det är en fantastisk känsla att få känna sig bättre igen efter att ha varit riktigt ruttet sjuk. Nu är vi i skärgården och tittar på brasor i den ljusa vårkvällen. Jag brottas med gropen och svarta tankar efter sjukdomsdagar och nätter och efter att ha tagit hand om henne mycket ensam. Det är ett ansträngande jobb och det är så tungt. I dag har Gullan dessutom inte alls varit på humör och svår att hålla nöjd och glad. Folkilsken och sur har hon mest blängt på människor vi mött och jag har känt mig dum. Fröken vill inte samarbeta med mig och hon är inte tillfreds med något alls. Jag känner kraften rinna ur mig och jag har inget att fylla på med. Jag vet inte vad som stör henne, varför hon tycker det är så fel med allt. Framför mig ligger massor med timmar där jag måste fortsätta ta hand om henne. Där jag anstränger mig så jag får huvudvärk för hennes skull, men det räcker ändå inte. Tårarna trängs där i halsen och jag går där vinglig på kanten, tittar ner i gropen och känner suget. Långt ner till botten och ännu längre upp sen. Vill inte dit men vet inte om jag grejar det den här gången. Det som kunde ha varit. Det som inte blev. Och det som blev. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte.
Kan ingen ta bort mig? Kan ingen hjälpa mig?