Att bita ihop

Ibland måste man verkligen bita ihop om sina ord innan de flyger rätt ut ur munnen i väldig fart. En yngre kompis har precis fått sitt första barn. Han berättar för mig att hon har vansinnigt mycket skorv i ansiktet och att han tycker det är så fruktansvärt. Alla bilder han tar på den lilla visar ju bara en massa skorv! Släktingarna frågar vad i allsin dar barnet har i ansiktet?! Och jag önskar att mitt största problem med mitt barn var skorv. Som är normalt. Som går över. Som går bort. Som försvinner utan att man egentligen inte behöver göra något alls. Tänk om man hade såna bekymmer, av den graden. Men. Jag vet att han förmodligen upplever det som ett jättestort bekymmer och att det är jobbigt. Man ska inte jämföra. Så jag biter ihop och nickar förstående, säger att det går över och att hon är ju jättesöt ändå. Men sen blir det allt svårare då han berättar att även hans flickvän, den nyblivna mamman, har haft en del kroppsliga bekymmer och att han har fått åka till läkaren tillsammans med henne ett antal gånger för att söka hjälp. Det hela har blivit påfrestande ty hans stora plusflex på jobbet har blivit till minus och han är fullständigt urless på svensk sjukvård och på väntrum, trött på vägen till och från sjukhuset. Utmattad av att se frugans nummer på mobilen för då vet han att han måste i väg. Ännu ett besök på en instans.
Och så lägger han till det där sista: "tänk om man hade ett sjukt barn, som inte var friskt! Tänk att alltid behöva åka i väg och hålla på med läkare och besök, och med ditt lilla barn dessutom."
Ja tänk om man hade det så. Vem skulle palla det egentligen? Utan att åldras radikalt i förtid?
Jag biter i hop käkarna hårt om mina ord som hotar att svämma över och mina ögon blixtrar.

Käften. Håll den. Håll den. Håll den!!!  





Här sitter Gullanpappan och jag.
Vi är minsann lite extra exalterade över att det är fredag!