Analys

Jag går fortfarande där på kanten och försöker komma på varför det känns så svart. I den ljuvaste månaden maj, den bästa på hela långa året, så har jag groptendenser. Står osäker i det späda gräset och känner hur blodet i kroppen sjunker och vill dra ner mig i jorden. Tyngd och tärd av för mycket bekymmer. För mycket oro.
Men förklaringen är nog helt enkelt att det har varit rätt tufft. Och det har varit det länge. Som sista grädde på moset har vi haft många sjukdagar och sjuknätter. Med maktlöshet när man inte vet vilken mara som rider Gullan. Att sedan själv ligga så pass utslagen att du inte kan ta hand om henne. Och när Gullan har en dålig dag då har jag en dålig dag. Så enkelt är det. Och en sån dålig dag som hon hade i helgen önskar jag mig inte en repris av. Kände för att stänga dörren och aldrig mer komma ut, aldrig mer träffa en människa igen. Och fortfarande vet jag inte varför hon var så ilsk. Inget dränerar min energi som en ilsk unge, som fullständigt sprutar ur sig missnöje oavsett vad man gör. Som slår en hårt i ansiktet när man försöker trösta. PANG! Och man känner själv tårarna bränna. Håll ihop, håll ihop, håll ihop. Hon förstår inte att hon gör dig illa och hon vet inte bättre. Ändå vill tårarna trilla. Var hon trött av penicillinet? Trött på tjatiga gamla morsan? Trött på att inte kunna säga och berätta hur det är och hur det känns? Vem vet. Själv är jag så vansinnigt trött på att behöva gissa. Gissa utan svar. Gissa fel.
Och ibland så känns framtiden väldigt oviss. Mina småbarnsår som aldrig tar slut. Som bara fortsätter. Hur ska man orka med det? Hur ska man hinna? Hur ska man skapa en meningsfull tillvaro som familj?
En annan gropframkallande sak är faktiskt vår lilla stuga i skärgården. Jag har tänkt på det ett tag nu och i helgen kändes det i hela kroppen. Vanmakten. Frustrationen. Det gurglar sakta upp från magtrakten. Bakgrunden är förstås att jag alltid varit en fixa och dona-person. Som gillar att snickra, måla, såga och mecka runt med händerna och med kroppen. Att rusa runt och jobba med diverse och sen känna tröttheten i benen på kvällen när bastun är tänd. Att stå där med händerna på höfterna och se vad man åstadkommit. I hela mitt liv har skärgården stått för så mycket. Som jag älskar den där ön. Förtvivlat. Men Pussegullan. Hon gör min tid begränsad, min ork knappt befintlig och min energi på sparlåga. Hon kräver tid, oceaner av tid. Mina drömmar! Allt jag vill göra där ute! Jag kan inte längre byta alla vindbrädor eller dra i gång ett projekt med isolering. Jag är bunden till händer och fötter. Gullan behöver mig ju. Jag vill! Jag vill göra massor av saker, jag vill fara runt med eld i brallan och FIXA! Men jag kan inte. Och ångesten sveper genom kroppen när tänk-om-tanken slår mig som en slägga; tänk om landställe och funkisbarn inte lirar? Tänk om det faktiskt blir mig eller oss övermäktigt? Det är så mycket jobb med ett gammalt hus, stor tomt och brygga och man blir aldrig heller helt klar. Vilken börda läggs på resten av min familj när jag inte längre kan bidra på samma sätt? Men att förlora mina gråa klippor, havet, min själs andningsplats. Fasan är stor. För stor för att tänka klart tanken.

Nu blåser en vind över haven
Mörkret är gränslöst stort