Den galna bruna stubben

Fast ibland kan det också vara påfrestande att bo i hus. Det är många outtalade regler som jag inte riktigt kan till 100%, som när man ser varandra på långt håll på varsin gräsplätt, då bara MÅSTE man prata.
Man måste fråga hur det är, säga något om vädret och om utgångspriset på kåken som är till salu längst bort. Man är exponerad på ett helt annat sätt än i en lägenhet. I trappuppgången blev det mest ett kort ”hej” när man mötte någon på väg upp eller ner, alltid på väg, såvida det inte var någon man kände riktigt bra.
I hus ska man ha gemenskap. Och jag sitter i köksfönstret och funderar på hur grannarna har fått gemenskap och hur de naturligt umgås. Och varför jag inte är med på samma sätt.
Svaret är ju delvis ganska givet. Det är barnen. Barnen lär känna varandra, leker tillsammans på gatan och kopplar automatiskt ihop föräldrarna. Man hämtar sina barn hos varandra, slänger lite käft och frågar om det inte vore kul att se lite hockey ihop? Eller melodifestival? Så går man hem med sitt barn och äter för att senare mötas upp i någons soffa. På bordet står groggarna och en färgglad skål med ostkrokar. Jag passar inte in i den bilden, i den ramen. Har inget barn att hämta hos någon. Ingen ringer heller på och frågar om Pussegullan får komma ut och leka. Så vad har man då gemensamt när man inte har den naturliga barnfaktorn som skapar vänner? Tja. Inte mer än med vem som helst. Vårt område är ganska nybyggt och husen rymmer fyra rum och kök. Gissa vilka som flyttar hit? Jo men visst, barnfamiljer med två barn och en hund. Det är ett ganska enformigt klientel som cirkulerar på vår gata. Ibland kan jag sakna mixen av folk man mötte och träffade i lägenheten. Några gamla tanter, några tonåringar, några par med hund, ensamstående med katt.
Jag känner mig emellanåt som en Budapeststubbe i princesstårtelandet. En sparris i ett orkidéfält. Som en världsmästare i rodel, plaskandes i en simbassäng för 100 meter fjäril.
Passar inte in i normala Bullerbyn med alla barn som kan springa, hoppa, spela fotboll och ha vattenkrig.
Jag samlar mod till att en vacker dag ta med Pussegullan och hennes key walker och gå rätt ut på gatan. Mitt i smeten, direkt ut i hetluften. Se om någon vågar fråga. Se om någon vågar komma fram. Se om någon vill släppa in oss. Vara stolt funkismamma som låter mitt barn deltaga på sitt sätt i leken på gatan.
Vilken dag som helst kommer jag ha det modet och det råget i ryggen.
När jag struntar totalt i att mitt innersta består av nötbotten, maräng och mandariner.
När jag kan ignorera att jag inte har den obligatoriska grädden, hallonsylten och marsipanen som samtliga övriga innehar.
När jag bara rycker på axlarna åt att jag är en liten brun tjorvig stubbe och inte en grön, rund 12-bitars symmetrisk tårta. Japp. Den dagen blir det tårtkalas så det skriker om det.