Kan hon inte bara stänga munnen?

Trött. Ibland blir jag utmattad på mig själv faktiskt. Om jag kunde skulle jag byta bort mig själv på Blocket, ungefär som man kan byta bostad. Sökes: stilren tvåa på Östermalm med balkong och högt i tak. Finnes: liten mörk lappkåta med öppen eldstad. Det här med att vara nöjd med sig själv, hur svårt är det egentligen? Jag tänkte på träning när jag körde hem efter Combatpasset i går, svettades så framrutan immade igen totalt och var röd som en gris i ansiktet. Under våren har min målsättning varit att komma i väg två gånger i veckan och röra på mig i någon form. För att få upp flås och styrka. För att orka ta hand om Gullan rent fysiskt. Efter noggrannt övervägande så kom jag fram till att två gånger är rimligt. Ett genomförbart mål för mig själv, efter mina förutsättningar som de är nu. Det är ungefär det man klarar av om man ska hinna precis allt annat också. Men en liten röst påpekar: fast det vore ju ännu bättre om du kunde gå tre gånger i veckan va? Och dessutom hinna kuta en runda också?
Och nu när sommaren närmar sig och det är dags att summera träningsbiten sen tidig januari så konstaterar jag att två gånger i veckan har jag lyckats ta mig i väg, ett pass Zumba och ett pass Combat i veckan. Förutom när det varit sjukdom i huset. Men två gånger i snitt. Ibland har jag faktiskt lyckats klämma in en springrunda och ett EFIT pass också. Och lite Cross fit. Wow!
Så då borde jag nicka gillande och ge mig själv en klapp på axeln? Gör jag det? Står jag där och berömmer mig för att jag verkligen masat mig iväg till träningen, ofta efter en lång arbetsdag och helt utan nattsömn?
Icke. Jag är inte nöjd för fröken Duktig är inte nöjd. Hon gnäller med sin ihärdiga röst och tycker att jag kan göra lite mer. Hela tiden lite mer. Istället för att vara nöjd med den träning som blev, som faktiskt är bättre än ingenting deppar jag för att springrundorna inte blev så många. Och de styrketräningspassen för ryggen som jag tänkt göra hemma på vardagsrumsmattan? Var blev de av?
Men ändå. Man är inte helt kass, om man inte råkar lyssna på Fröken Duktigs eviga klagosång.
Hur får man tyst på henne? Jag föreställer mig själv med en bred rulle silvertejp i näven, långsamt smyger jag bakifrån, lite närmare hennes glappande käft....