Uppladdning och kraftsamling

Ja. I morgon är det då dags. För det jobbiga besöket bland jobbiga besök. Neuro. På Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vet av erfarenhet att man är som ett urskitet äppelmos efter de där besöken så denna gång har jag varit en klok flicka och förvarnat på jobbet att jag kanske inte kommer in på eftermiddagen. Förmodligen kommer jag ligga med täcket över huvudet och vilja gråta utan att kunna. Det är så ofantligt jobbigt att träffa neuroläkaren som kliniskt frågar och bedömer, bestämmer och uttalar sig. Om mitt barn. Om mitt barn som inte är som andra barn. Hur mycket mitt fina barn ligger efter andra barn i utvecklingen och i vilken egentlig ålder mitt barn befinner sig i. Jag vet ju givetvis om Pussegullans problematik, men ändå så orsakar det stora hål i mitt inre. Som blöder och värker. Som gör ont i flera dagar. Som ligger kvar och snurrar i mitt medvetande, som får mina ögon att tåras i helt andra situationer. Neuro-dagar är jag inte ett dugg stark, jag är liten och rädd. Och ledsen. Skakig och darrig. Nervös och spattig. Med en klump i magen som består av fasa och oro.
Men vi har en diger lista att ta upp med läkaren så besöket behövs verkligen och överst på den listan står SÖMN med stora feta bokstäver. Hjälp oss med sömnen. Hjälp Pussegullan till en sömn som ger henne vila och mer kraft. Att orka bättre på dagarna. Hoppas de hör min bön. Känns inte som gud gör det.