Semester at home

Det här var minst sagt en ovanlig helg på alla sätt och vis. Först var det ju konstigt med en ledig torsdag mitt i allt, jobba fredag och sen var det lördag. Liksom igen! Lördag och äntligen dags för möhippa för min kära vän M som snart ska skrida fram till altaret. Som jag har planerat, funderat, bokat, bokat om, mailat, ringt, fixat och donat. I många, många veckor. Det är verkligen grymt mycket mer jobb än man tror att få ihop något sånt här. De senaste nätterna har jag drömt mardrömmar om att allt går snett, att deltagarna tycker möhippan suger, att det blev för dyrt och att jag kan kasta in handduken som möhippegeneral. Så när äntligen dagen kom så kändes det både skönt och lite jobbigt. Vad skulle den blivande bruden tycka? Vad skulle de andra tjejerna som jag inte känner alls tycka? Men om jag får säga det själv så blev det hela faktiskt rätt bra. När middagen landat i magen och vi förflyttar oss mot dansgolvet känner jag att detta har jag nog spänt mig rätt mycket inför, varit rent nervös. Och när jag kan konstatera att det gått bra slår den stora tröttheten till. Attans, jag som verkligen ville vara med och dansa till gryningen. För bruden to be. Men den berömda klubban slår mig i skallen så jag måste börja tänka på refrängen. När jag vaknade i förmiddags (!) fortsatte det att vara konstigt. Pussegullan var nämligen inte hemma. Ingen väckte mig vid 7-tiden och jag behövde för omväxlings skull inte störta upp och börja koka gröt. Gullanpappan hade nämligen tagit med henne till skärgården. Och jag fick en mini-semester hemma! Och det ska sannerligen inte underskattas när man får läsa morgontidningen i fred med en kopp te. Semester kan vara att i lugn och ro få göra klart små anspråkslösa saker. Pilla miljarder maskrosor ur gräsmattan. Stryka tvätt. Plantera blommor. Och min kropp är mör (pole dance) och min knopp är tung (bubblet?).
Men jag njuter. Jag njuter så mycket så jag får ruskigt dåligt samvete när jag sitter med min kaffekopp på baksidan och låter solen värma de lakansvita benen. Jag tänker; är det tillåtet att tycka det är så skönt utan mitt barn? Jag får genast ångest och piskar mig inomhus, efter att ha dammsugit hela huset känns det lite bättre. Man ska fasen inte ha det för bra, typ. När Gullan kommer hem kan hon åtminstone hoppa runt på rent golv. Och precis innan de kommer hem har jag hunnit slumra 20 minuter på soffan. Himmelrike. Oh! Plättar och pannkaka vad skönt det var att få göra det. Dagen efter, när kropp och själ behöver ta igen sig. Detta kommer jag leva länge på. Semester hemma. Inte alls fy skam...