Tack så mycket!

Trots att Pussegullan och jag varit utan Gullanpappan i helgen så tycker jag att situationen är mer under kontroll än tidigare. Att vara ensam med henne är minst sagt ett heltidsjobb och man kan inte räkna med att mycket annat än just ta hand om fröken blir gjort. Dammråttorna hånler när jag går förbi och säger "inte i dag, ni klarar er nog ett tag till". Men. Jag trodde jag var på väg rätt ut i spenaten utan stopp ett tag. Det känns som att jag stod där och balanserade på ett ben med viftande armar, dock utan att falla. Och kanske klarar jag gropen? Jag känner fortfarande den hotfulla svärtan, den är ständigt närvarande men just för tillfället har jag en armslängd dit. Det är inte svårt att komma på vad som fick mig att sätta i fötterna och stå stadigt med bra säkerhetsavstånd till gropen utan botten.
Det är stöd och varm omtanke från kända och okända fina människor med hjärtat på rätta stället. Människor här på bloggen och människor in real life.
Jag blinkar flera gånger med känslor som stockar sig i halsen och vill bara säga tack.
Tack snälla ni för att ni finns. Ett litet ord men med oerhört stor mening.
Och om någon härlig knasmamma eller andra vill nå mig så varmt välkomna att maila någon dag: milla.forsberg(a)gmail.com
Under tiden springer jag i bara trosor på väg in i duschen med ett durkslag med pasta i ena handen och Gullans ortosstrumpor i den andra samtidigt som tvättmaskinen piper att den är klar.
Tja, någon gång blir man väl färdig. Eller inte. Från övervåningen hörs Pussegullan tända och släcka lampor, tjoa och bonka i väggen. Sköna söndag, verkligen.