Fredag igen och det var dags för en ny omgång av AKK-kursen. I dag får vi titta på flera olika filmer där föräldrar kommunicerar med sina barn på många varierande sätt, det visas bilder, det pekas, det tecknas och mycket kroppsspråk används. En film visar en pappa som ska handla med sin lilla kille. Grabben har en egen inköpslista med en bild på en banan och mjölk. De går runt med en liten kundvagn och barnet tittar överallt, irrar omkring och verkar allmänt uppspelt. Pappan kämpar med koncentrationen och uppmärksamheten, försöker få sonen att titta på listan. Tecknar. Pekar. Repeterar. Pekar igen. Säger "banan" gång på gång. Barnet springer vidare och är fokuserad endast korta stunder. Efter mycket om och men når de äntligen fram till bananerna och en klase kan läggas i vagnen. I rummet pustar vi alla som tittar på filmen ut. Man verkligen känner pappans ansträngningar och hur svetten bryter ut under armarna på honom. Men han kör på! Vägrar ge upp. Sonen bara SKA klara av att titta på listan och plocka två varor i affären. Jag sitter och har en blandad kompott av känslor i kroppen. Beundran. Lite vemod. Jag tänker "att den mannen orkar" och att man ska behöva kämpa så för att handla två små saker. Gång på gång kämpar han för att killen ska kunna hitta rätt hylla, kunna plocka två saker i sin vagn. Men det handlar om självständighet. Jätteviktigt. Vi funkisföräldrar strävar efter att våra barn så gott det går ska kunna bli självständiga efter sina egna förutsättningar.
Och jag ser hur pappan multi-taskar där mitt i mataffären, styr vagnen, tittar på andra människor och på sonen, tecknar och pratar och jag tänker att han måste vara förfärligt trött på kvällarna.
I bilen hem funderar jag vidare på filmen och inser att den där pappan är jag och jag är den där pappan. Vi kämpar lika hårt. Vi är lika trötta. Vi är lika envisa. Det ska bara gå.
Men att man blir sliten är egentligen inte konstigt när man får se lite på håll hur vi håller på. Man upplever det annorlunda när man tar ett steg tillbaka och iakttar hur en annan person tränar som jag brukar träna med Gullan. Med sånt som normalstörda barn gör och får gratis många gånger. I funkisvärlden är nästan inget gratis utan man får betala med blod, svett och tårar. I stor mängd.
Avslutar med en bild på Pussegullan som är värd alla mina ansträngningar.
Om fröken själv får välja blir det gunga som gäller i helgen. Och så ska vi fira den bästa morbrorn, som fyller typ tjugofem idag.
 |
| Högre, mamma, högre! |
4 kommentarer:
Stort grattis till Pussegullans morbror från mig!
Hej! Jag är också en funkismamma (eller knasmamma som jag själv kallar det för, våra barn är knasbarn :) ) och har nyligen upptäckt din blogg tack vare en god vän till mig (som också är funkismamma) som läste högt några av dina inlägg åt mig. Jag kände på en gång att din lilla prinsessa har mycket gemensamt med min lilla prins, och det kändes både helt fantastiskt och samtidigt jätteläskigt på något sätt.
Jag har nu spenderat fredagskvällen med ett glas vin & en muffins framför datorn och läst bloggen från första början och till och med aug 2011. Tårarna har i princip trillat konstant och tröjan är faktiskt helt våt och ganska ofräsch av att jag råkat torka av mig lite snor. Jag kan helt ärligt säga att 90% av det du skrivit kunde vara skrivet av mig, eller jag skulle knappast kunna formulera mig lika snyggt och fyndigt som du, men det du säger är mina tankar, rädslor, känslor, sorg, oro, frustration, ilska etc mitt i prick! Helt sjukt faktiskt.
Hursomhelst, jag tror att du och jag skulle ha mycket att prata om och om du har någon mailadress du kan lägga ut här, eller tipsa om något annat sätt att kontakta dig på, så skriver jag gärna några rader och berättar om min lilla kille (som fyller 4 i höst) så kan du se om du är intresserad av att få kontakt. Jag bor också i Stockholm.
Nu tänker jag faktiskt skicka dig en KRAM även om vi inte känner varandra, för det får man göra i knasvärlden :)
En sån underbar bild på Gullegullan :) Hon flyger fram o det riktigt syns att det killar i magen!!
LY <3
Åh vilken underbar bild på finaste Gullan!
Håller tummarna att hon ska få hjälp att sova mer på nätterna!!
Ni är toppen!
Skicka en kommentar