Frusna ögonblick

I mitt huvud finns en mängd ögonblick som har fastnat i minnet, som fotografier i ett album har de blivit kvar, oförändrade. De kommer förmodligen alltid ligga kvar där. Bevarade intakta till den dagen jag dör.
Det finns den del vackra kort och en del riktigt hemska kort. Ett av de mer fruktansvärda korten är när vi sitter hos barnläkaren på BVC, Pussegullan är kanske 8-9 månader och ligger nu rejält efter sina jämnåriga bebiskompisar. Läkaren kör de raka rören och säger till oss med en lite bekymrad min: hon kommer nog aldrig komma i kapp. Det ska ni nog ställa er in på. Han tittar ner i sina papper igen. Jag stirrar på leksaken han tagit fram för att fånga Gullans intresse i sin utvecklingsbedömning av henne. Jag känner hur det susar och hur kroppen blir iskall. Försöker fokusera blicken. Han sticker till oss en broschyr för habiliteringen sen går vi hem. Väl hemma läser jag broschyren och vägrar vara jag. Vägrar vara i mitt liv, i min situation. Och jag gråter i timmar. Jag vet att jag sa till Gullanpappan: jag vill att hon ska vara som andra barn, jag vill att hon ska vara normal! Jag tror jag skrek det, högt. Ett ögonblicksminne. När jag plockar fram det slungas jag tillbaka i tiden och återupplever situationen, ser mig själv sitta där. Med mitt första och enda barn i knät.
Mitt barn som inte alls är lite försenat som vi har trott. Mitt barn blir ALDRIG som andra barn. Så ofantligt ont det gjorde när det meddelandet slet hål i mig. Men så finns det också så oändligt vackra bilder. Som när vi skulle flytta, allting. Hela vårt hem till ett annat ställe. Vad tusan gör vi med Gullan? Mitt i kaoset? Och efter mycket samlande av mod frågar jag fröken M på dagis om hon skulle kunna tänka sig att ställa upp som privat barnvakt under flyttdagarna. Hon svarar att hon ska fundera på det. Dagen efter står hon i hallen när jag lämnar Gullan på morgonen och vi har precis klarat av den dagliga överlämningen med rapport om allt från natten till gröten och vinkat. Jag står med skorna på och ska strax sitta i bilen. Så vänder sig fröken M om och ler lite mot mig, säger: du, jag gör det. Jag ställer upp!
Och för det ögonblicket och för de små orden älskar jag henne högt över alla stjärnor och himlar. Ett minne som får mig att le. Som fortfarande får mina ögon att tåras och hjärtat att bulta. Att ställa upp så. För en som verkligen behövde det. Ibland tar jag fram olika bilder, tittar på dem. Känner dem i min själ. Känner den totala stora sorgen när en del kommer fram. Känner den oändliga glädjen och värmen när andra kommer fram. De finns där, fastfrusna på min näthinna och omöjliga att sudda ut. Som fotavtryck i sanden som aldrig spolas bort. Eviga spår i min kropp. För nu och för alltid.