Glo in i vägg

Man sitter i sitt hörn. Stirrar argt rakt fram och bearbetar en strategi. Samlar trupperna och tankarna. Försöker få tag i människor som kan hjälpa en. Konstaterar att handläggaren inte vill ha något möte.
Man funderar på varför det ska vara så svårt att ge människor tid i vårt samhälle. Är det en sån värld vi alla vill leva i? Orättvist, omänskligt och oengagerat, är det ett sånt samhälle vi har? Jag klappar långsamt Pussegullans mjuka kind när hon sitter i soffan och tittar på Musses klubbhus medan tankarna irrar hit och dit som flugor på ett fönster. De hittar inte ut. Jag tänker att hon är den vackraste jag vet. Jag tankar kraft från hennes leende. Dags att kavla upp ärmarna och försöka få fram ett slut på eländet. Eller. Tar det någonsin slut? Kampen för sina rättigheter?