Sista versen

Det börjar bli dags att tänka på refrängen. Sista skälvande semesterdagarna, flämtande timmar i frihet. Sista stunderna nära, nära Pussegullan. Omedvetet börjar man rampa upp och fundera på hur många meter pappershögarna mäter på skrivbordet och hur många olästa mail som ligger i inboxen.
Men jag ska försöka njuta ett litet tag till innan det är dags att bege sig tillbaka till gruvan. Efter en helt galen vecka i Skåne med enbart sol (tjat tjat) och värme så har vi åkt tillbaka hela långa E4:an till den kungliga hufvudstaden. Bilresan gick bra men kändes tämligen seg på slutet eftersom någon smart (?) person bestämt att Essingeleden ska grävas upp, plockas ner i molekyler och sättas ihop igen. Just det där när man är nästan hemma...och så är det tvärstopp. Hmpfh. Pussegullan imponerade dock med sitt stora tålamod i sin bilstol, dock var det inte tu tal om att sova i densamma. Åh nej. Vaken, vaken och vaken tjej. I går var vi på storståtligt bröllop på Nyköpingshus med allt som hör vigslar till. Tårar, präst, vals, mat, tårta, ris, presenter och massor av tal. Gullan då, undrar ni? Jo, hon fick vara hos fröken C från dagis som likt en riktig vardagshjältinna ryckte in och erbjöd barnvakt. Mycket bättre att få leka och busa än sitta på en lång middag. Så vips, hade man barnfri tid och en måltid där man både kunde känna vad maten smakade och hann prata till punkt flera gånger med bordsherren utan avbrott. I morse när Gullan skulle hämtas upp var det dock en sur tjej som inte hade någon lust alls att gosa eller pussas. Det var nästan om att demonstrera "ni har lämnat bort mig så det blir inget av med gulle-gull här inte". Men efter en stund släppte det lite grann och man blev förlåten. Lustigt det där, har inte upplevt det alls tidigare men visst tusan var det så att hon var lite stött. Och när hon väl förstod att vi var hemma igen och att ingen skulle gå igen var det okej. Semestern har gjort oss alla gott och Gullan har känts glad och framåt. Som hon blivit förstärkt i sig själv, hennes subtila signaler har blivit lite starkare. Gör mer ljud, pekar, har helt enkelt en ökad drivkraft. Input och output kanske. Man önskar att man alltid kunde ge henne den tiden och den bekräftelsen, träningen och utmaningarna som vi hittat under dessa veckor. Nu återstår att se vad hon tycker om att gå tillbaka till dagis, minns förra året med iskall fasa i magen. Vilken ångest som hon hade då. Hur hon inte ville vare sig gå dit eller vara kvar där. Men nu ska vi inte måla något på väggen utan vi tar det då, OM samma problematik uppstår. Jag talar mig själv tillrätta med fast och stadig röst.
Håll tummarna!