Oväntat möte som dröjer sig kvar

På vår skärgårdsö finns en uppsjö av saker och ting. Mycket hav. Bryggor, måsar och båtar. Men även lite skog och äng, små bilfria vägar med grus. Det saknas en del saker också, som affär och pizzeria. Storstadsljud och gatlyktor. Och funkisbarn. Hittills har det närmaste en funktionshindrad person överhuvudtaget varit en äldre dam med rullator. Därför har Pussegullan från start varit annorlunda och ensam i sin avvikelse. Fram till nu i helgen. Vi är på väg ut genom grindhålet för att träna gång med kratta på vägen, för att hämta en dunk med vatten att koka kaffe på. Och rätt som vi går där, med vår kratta, närmar sig en barnvagn bakom oss och jag reagerar som jag oftast gör när det kommer folk med friska barn. Håller i Gullan i handen och samlar kraft, försöker läsa av personen och situationen lite på håll. När de närmar sig visar det sig vara Herr I, en ganska välkänd äldre herre som jag sett på ön i rätt många år. Men den här gången drar han på en barnvagn och i barnvagnen sitter ett funkisbarn. Vi står helt stilla och jag bara måste gnugga mig lite i ögonen och klia mig i huvudet. Här kommer en kompis mitt framför ögonen på oss, i Stockholms skärgård bland friska barn som hoppar omkring med metspön och simfötter. Och plötsligt trängs så många känslor att jag vet inte vad jag ska säga. Fina A sitter där i sin vagn, en sån vagn vi har funderat på. Hon är 8 år och föddes alldeles för tidigt, fick förmodad hjärnskada och blev matad för mycket så tarmen sprack. Mer än 20 operationer senare sitter den lilla hjältinnan här framför oss. Gullan klappar henne på benet och försöker pilla henne i ansiktet och A skrattar. Vi skrattar också, vi som står där i vår funkisbubbla och bara njuter av varandras sällskap. Och jag blir glad utan att egentligen veta varför. Vi använder funkisspråk och hela jag har en speciell ton i kroppen, den sjunger och spelar för mig. Hummar. Det visar sig att Herr I är farfar till A och en stolt sådan. Jag känner mig själv i honom när han berättar om henne, hennes liv och hur hon har det. Sina egna känslor. Och han står där avskalad och utan murar, berättar om svårigheterna och jag bara känner honom i hela mig. Känner oron, osäkerheten, fasan och rädslan. Samma som jag har inuti mig. Hela dagen är jag full av mötet, ömsom lycklig och ömsom vill jag gråta ögonen ur mig och klumpen i halsen är stor och omedgörlig. Lilla A. Lilla A´s liv. Och lilla Gullan och hennes liv. Man räddar för tidigt födda barn när de är så oerhört små och knappt färdiga, men sen då? Tar man hand om dem sen? Får de det livet som det var tänkt? Med träning, pengar och stora satsningar från samhället. "Hon är allt en glad liten prick, den här" säger Herr I. Och är inte funkisbarn så? Livsbejakande? Glada i nuet? Trots svårigheterna och allt motstånd man stöter på i funkisvärlden? Jag känner mig tagen och berörd utan att kunna sätta fingret på precis vad det är. Men det var så fint, när vi stod där. Med olika svårigheter men på samma plattform. Tänk vad gott för själen det är att träffa en kompis, helt oväntat. Och därför så fint. Vackra A, jag hoppas vi ses snart igen där ute!