Jag kanske inte ska ha TV?

OS, OS och OS. Jag är trött på ryska diskuskastare med hår under armarna, tjeckisk brottarbralla med majonnäs, stelbent landhockey som slutar 0-0, jag är trött på kval och ständiga intervjuer, man tragglar sig igenom semifinalen i Judo, Budo och 200 meter krabbkött. Hur mycket sport kan det finnas? Att visa och prata om? Men. Bland alla repriser och allt som hör OS till, och det är mycket, lyckades SVT häromkvällen peta in ett intressant program som jag nyfiket och förväntansfullt tänkte titta på. Det hette ”Välkommen till vår vardag” och handlade om tre familjer som fått funkisbarn med Downs Syndrom. Ett program som borde vara i min smak, gillar ju verkligen när såna här satsningar med funkisfamiljer kommer upp till ytan och att vi får synas i media, att vi får komma in en smula i normala familjers vardagsrum och kanske ge något av en aha-upplevelse. Men efter programmet kände jag mig en smula besviken och lite tom. Och det tog ett litet tag innan jag inser varför det störde mig, det där programmet. Jag satt där och tänkte ”jaha, det var ju värst vad de där familjerna har det lätt och att allt går så bra”. Kanske saknade jag svärtan, programmet framstod lite platt. Där var familjerna i olika situationer, ja visst, tecken är ju en rolig grej och det fungerar KANONBRA. Och jag tänker på de timmar som man nöter och nöter, för att barnet ska lära sig. ETT enda tecken! Jobbet, slitet. Hur man många gånger vill ge upp och känner sig dum som ett fån där man står och tecknar ”korv” medan ens barn tittar åt andra hållet. Bristen på respons. Bristen på resultat. Och en mamma säger något i stil med: ja jag tycker inte det är någon skillnad alls att vara mamma till X, om man jämför med Y (som är normalstört). Jag vrider lite på mig och rynkar ögonbrynen i soffan. Nu har jag inget frisk Y-barn så kanske inte ska säga så mycket. Men ändå. Det ÄR skillnad att vara funkismamma, det är oändligt mycket mer jobb. Och oro. Framtiden nämndes bara flyktigt i sammanhanget typ ”ja man undrar ju lite hur det ska bli framöver för X, när X slutar dagis och blir stor. Men det blir nog bra”. Och alla de timmar man grubblar på skola, kompisar, vuxenliv och boende och vem som ska ta hand om mitt barn när jag är död? HJÄLP!
Det viftas bort lite för lätt. Platt. Nu säger jag inte att man ska sitta och deppa ihop för att allt i funkisvärlden är ett enda stort mörker, inte alls. Jag har också försökt lära mig att leva lite för dagen och ta framtiden när den kommer, och inte nu. Men ingen ska tro att det är så lätt som det ser ut i programmet! Barnen var verkligen söta och visst, de kunde både gå och äta själva. Jag inser att Pussegullan har ett större omvårdnadsbehov än just dessa DS-barnen men mycket har vi gemensamt ändå. Det kommer fler delar av serien, kanske det blir lite större perspektiv än ”gullperspektivet” där precis allt är så bra som det kan vara. Äh, ge mig bara kameran här nu så ska jag spela in en mastodontfilm vettja. Där man inte skyggar för mörkret. En (OS) medalj har alltid en baksida, hur gyllene den än är. Och den baksidan är viktig att lyfta fram, den med.
Så, nog för sura tv-tanten för i dag va! Vi ses säkert i tv-soffan snart igen med nya glada miner och höga krav på kvalité och innehåll.