Mitt i livet

Du befinner dig mitt i livet, allt är så bra som det kan bli.
Du har jobb, sambo, barn, bostad och bil.
Precis som det ska vara.
Barnet är lite annorlunda, ingenting märkvärdigt.
Hon är nog lite ”sen”.
No big deal.
En dag blir du brutalt överfallen.
Bakifrån.
Någon kastar en stor svart säck över huvudet på dig och sätter i gång att slå ursinnigt på dig. Hårt. I magen. I ansiktet. Överallt.

Någon annan försöker samtidigt slita hjärtat ur kroppen på dig.
Du blir livrädd. Förstås.
Paniken stiger och du försöker desperat att slå dig fri, men de är för många, de är för starka och du tvingas inse att du är helt chanslös.
Du buntas ihop och kastas brutalt in i bakluckan på en bil, sönderslagen och förvirrad.
Du vet inte vad som hänt eller var du är på väg.
Kommer du levande ur detta?
Detta är dagen du får diagnosen. Detta är dagen ditt barn blir annorlunda för resten av livet.

Du befinner dig i ett främmande land, mitt i ett brinnande krig.
Du kan inte språket och du har ingen aning om vart du ska ta vägen.
Bomber exploderar runt dig.
BANG
Livslång handikapp
BANG
Funktionshinder
BANG
Utvecklingsstörning
Adrenalinet pumpar på i takt med den dyrbara tid som är så viktig för ditt barns habilitering.
Jag har inte bett om att få vara med här. Jag vill hem. Nu.
Dessvärre finns ingen som svarar på dina rop om nåd.
Fred är inte ett alternativ.
Du hade gjort det så bra så här långt. Levt väl och uppfört dig efter bästa förmåga utan att göra några större klavertramp (i alla fall inte för många gånger och aldrig något allvarligt). Du ser dig omkring och upptäcker att det mesta ser likadant ut. Men ändå inte. Det är annorlunda. Din familj är densamma, ditt barn likaså men barnet har en diagnos och familjen har plötsligt en LSS-handläggare.
Hon ska i alla fall ringa. Snart.
Du känner dig så vilsen och det finns många frågor.

Då och då träffas du av kulor och splitter. Inte så illa att du dör, du blir bara allvarligt sårad.
Utan uppenbar anledning blir ungen inte bättre, trots all träning. Det går inte framåt utan snarare bakåt. Det känns som en spark i magen.
En okänslig typ uttrycker sig klumpigt om ditt barn och ditt hjärta blöder.
Du utesluts ur vissa sociala gemenskaper på grund av handikappet och du gråter.
Försäkringskassan vill inte betala ut kompensation för detta livslånga tillstånd och du blir så arg och ledsen. Förbannar men inser att det finns inget att göra.
Armen och örat värker efter för många och långa telefon samtal med myndigheter, läkare och tjänstemän som ska hjälpa dig.
Ditt barn sover inte på nätterna och du är helt utmattad.

Men det finns också hopp.
Trots allt.
Det pågår forskning som ger positiva signaler om chanser till utveckling.
En stor tröst är att du lär känna fantastiska människor som brottas med samma problem som du. Ibland på en annan nivå men ändå likt förbannat samma frågor. Kontakten med sådana människor är en livlina som ger dig styrka att stå ut.
När ditt barn pratar första gången, även om det dröjer många år, så vet du att du bevittnat ett under och du kan glädjas. Minsta framsteg barnet gör uppfattas som ett gigantiskt utvecklingssteg. Du kommer att förundras och inse hur fantastiskt detta är.
Du är så bekant med uttrycket sorg att du kommer kunna känna glädje som ingen annan.
Du kommer att möta människor som är rara mot ditt barn utan att någon bett dem vara det. Du kommer möta vårdpersonal som behandlar ditt barn med respekt och som visar dig empati och omtanke.
Du kommer möta människor som förstår vad du går igenom, du ser det i deras ögon.

Kriget är hemskt och när du en dag är borta får någon annan slåss på din plats.
Men det finns lugna perioder även under krig, ibland är det vapenvila. Ibland upphör skottlossningen och bomberna slutar falla.
Goda tider blir bättre för du vet vad du har att jämföra med.
Livet blir aldrig mer normalt men det kan fortfarande bli bra.

Visst är det bra?