Lyhörd frågetecken

Ibland undrar jag vad man som funkismmma får med sig och lär sig. Vad man blir lite extra bra på, finns det något? Men jo, det gör det nog. Man blir lite extra lyhörd och har långa tentakler mot omvärlden och mot sina medmänniskor. Låter lite hallelujah, jag vet men tror att det ligger något i detta.
Exempelvis i dag på lunchen sitter ett gäng från jobbet och äter sallad i solens glans. Vi är nästan färdiga då en tjej kommer in på uteserveringen dragandes på en rullstol med en vuxen funktionshindrad i. Hon ser sig om efter ledigt bord men givetvis finns det bara lediga platser på terrassen med 5 trappsteg. Tillgänglighet hallå! Ingen i vårt sällskap märker henne utom jag. Jag fångar in hennes sökande blick och svetten i pannan, inser att hon kommer behöva ett högre bord än de låga i rottinggruppen i hörnet, hon behöver helt enkelt ett sånt bord som vi sitter vid. Alla är klara och sitter och pratar om ditt och datt. Jag fångar tjejens blick och tecknar att vi är på väg, hon ler tacksamt och ser så otroligt glad ut. Så jag reser mig och jagar på gänget som inte fattar ett smack utan blir helt förvirrade när jag säger att vi kanske ska ge vårt bord då. "Vaddå är det någon som väntar eller?! Det finns ju lediga bord där borta".
Hmmm. Men inte tillgängligt. För alla.
Folk troppar av medan jag hjälper tjejen in med rullstolen mellan bord och stolar.
Stökar undan vår disk eftersom deras mat redan är på väg i händerna på en jäktad servitris som ser irriterad ut.
Tjejen som drog på rullstolen ser lättad ut och ler stort mot mig och säger "tack snälla snälla du för hjälpen". Jag ler tillbaka och blinkar till. Vi funkisfolk hjälper varandra. För vi ser varandra. En vacker dag står kanske jag med Gullan i en rullstol och då vet jag precis hur glad jag blir för lite hjälp av någon. Lite medvind i den konstanta motvinden.
Jag får springa ifatt kollegorna som obekymrat gått vidare i sin lilla värld, men jag springer glad med vetskapen om att jag gjort gott. Det lilla, lilla som är så stort, så stort.