Urberget

Svetten börjar på näsan för att sprida sig ner mot överläppen. Är det inte fruktansvärt varmt i det här rummet? Kan det vara något sorts haveri på ac:n? Det luktar lite sjukhus, en steril och skarp lukt som sticker i näsan. Man kan bara sitta och vänta på sin egen tur. Det hörs ett ihärdigt surrande som går genom märg och ben och någon som försöker säga att det gör lite ont. Jag känner för att resa mig och gå ut genom dörren som jag nyss klev in genom. Bara strunta i det hela, fortsätta gå och gå till benen inte bär. Men jag sitter snällt kvar i väntan på att bli ordentligt plågad. Obehaget har funnits i kroppen sen i morse och jagat fram längs senor och vener hela dagen. Slutligen är det min tur. Jag sjunker långsamt ner på plasten och känner hur det klibbar på ryggen. Så kommer den, den stora borren som ska pressas ner i själva urberget med helt vansinnig kraft. Om jag kunde skulle jag bita ihop men det går ju förstås inte. Men efter en stund är plågan över och jag andas för första gången på en hel kvart. Jag är en hjälte. Jag låter tandläkaren borra utan bedövning. Det gäller att lämna sin comfort zone och övervinna tandläkarskräcken!