Sommartankar

Och nu så satt jag och funderade på att jag saknade Gullan på samma sätt efter semestern i somras. Tomt hos mig, i min famn. Det är mörkt som i ett sotararsle utanför och regnet smattrar ilsket mot rutan. Det blåser fortfarande halv Dagmar-storm. Och så började jag titta på sommarbilder och fick sån akut längtan till sol, ljus och värme. Och så bara måste jag bjuda på den här bilden, gissa om Pussegullan trivdes i skärgården på semester?

Ensam

Jag har lite Gullanabstinens. Under ledigheten har jag vant mig vid att ha henne nära, nära hela dygnet. Nu sitter jag och knappar på ett öde kontor medan lilla loppan leker på jourdagis. Saknar hennes mjuka hud, hennes doft, hennes små ljud och hennes stjärnor i skrattande ögon. När man kommer hem om kvällen är Gullan ganska trött efter en lång dag och det blir just inte mycket kvalitetstid. Vad fort man vänjer sig vid saker och ting!
Jourdagis har i alla fall visat sig bättre än vad jag och Spattman trodde, det har fungerat överraskande bra. Lite barn och många fröknar, det tycker vi mycket om.
Nu närmar sig nyårsafton som ska firas med bästa systrarna och familjer, jag hoppas Pussegullan är på sitt soliga humör och ser det som en rolig kväll med vänner. Lite av ett lotteri det där och svårt att sia om det blir en vinst eller förlust. Men 2012 bara måste bli ett turår för oss, lite medvind istället för motgång. Det skulle sitta som en smäck. Lite vila för min trötta själ, vill fortsätta orka att vara Gullans mamma, med kvalitetsgaranti som inte går ut.

Tillbaka till verkligheten

Så var julen över och alltid går det lika förvirrande snabbt. Man laddar järnet i flera veckor och sen är dagarna av frid över fortare än man hinner säga tomteskägg. Vi har i alla fall haft några riktigt lugna dagar i skärgården och fått en hel del vila och dagsljus. Man fick även uppleva en riktig storm som hette duga, det var så man undrade om taket verkligen skulle ligga kvar när det tog i från väst. Att ta hand om Pussegullan full tid kan vara riktigt tufft och man blir trött in i själen men med stor hjälp av Gullanmormor så har det ändå gått bra. Att få den där handen som hjälper med matlagning och passning en stund är enormt mycket värt i vår värld.
Helt klart är att fröken mår toppen av att få vara ledig och jag tycker hon har utvecklats under dessa dagar, svårt att säga exakt vad det är men någonting händer på vindskontoret. Hon kommunicerar och visar vad hon vill med ögon och armar och små, små ljud med frågetecken efter. Hon verkar slappna av och gilla tillvaron nära havet, i lugnet. Nu får vi se hur dagis och jourdagis (hurr) tas emot under mellandagarna då man måste tjäna sitt dagliga bröd. Fortsättning följer i frågan.
Julen kan vara riktigt underbar men den kan också ge en funkismamma en och annan käftsmäll. Att Pussegullan inte förstår vad tomten är eller att hon ska få en julklapp är tungt. När jag öppnar en av hennes klappar under granen känns det som någon sparkar mig i magen, det är ett ritblock med "mina första tuschpennor". Hon skulle ju ha blivit så glad, hon skulle ha ritat blommor, hästar och en bild av sin familj. Hon skulle ha ritat teckningar där solen lyser och alla är glada.
Men hon sitter med pennorna och förstår inte hur de hänger i hop med pappret. Det slutar med att pennorna åker ner på golvet och hon tecknar "sjunga".
Ibland blir man bara så ledsen över sånt som aldrig blev. Det blev inte som jag tänkt. Och ibland måste man kanske tillåta sig att få släppa fram den sorgen. Den kommer alltid finnas där inom mig som en svart skugga genom livet.

Stillhet

Här råder tystnad. Det piper i mina sönderstressade öron.

Snart kommer änglarna att landa

Jag befinner mig i skärgården där lugnet härskar och nästan inget internet finns. Julmusiken spelar i bakgrunden medan jag och Gullan brottas en hel timme. Genomsvettiga vägrar vi ge upp och våra skratt blandas och färdas långt ut över fjärden. Det verkar som fröken också njuter av sitt jullov, hon matar glatt hunden med blodpudding och kan fascinerat titta på vågorna hur länge som helst. Jag behöver vila och stillheten härute gör mig gott. Sitter i min julbubbla och bara väntar på tomten och på resten av familjen. Längtar till en stund av frid i skenet från brasan. Kanske blir det redan imorgon.

Nu blev JAG tomten!

Vad roligt det är att ge!
Jag ska ge dagis en härlig julblandning i dag med egenhändigt knåpat julkort.
Det fina paketet innehåller både julkaffe och julte samt massor med goda praliner.
Jag fnissar och myser när jag tänker på att de kommer bli glada när jag slinker ner genom skorstenen och dimper ner mitt i sångsamlingen.
Jag är god. Jag är bra. Saliga äro de som giva.

Rut?

Inför julen är det mycket som ska stökas med i hemmet, ett exempel är tvätten.
Gullan är väldigt intresserad av tvättmaskinen men jag är ändå lite tveksam till barnarbete. På bilden ser ni fröken sortera 60 grader vitt som ska köras med omedelbar verkan. Det går riktigt bra för henne.
Efter tvätten får hon minsann svabba golvet i köket, slå in några paket och tömma diskmaskinen. Borde fungera medan jag själv ligger i soffan och kränger små supergoda kakor med Dumle?!
Inte. Jag far runt som en skållad gnu hela kvällen för att kollapsa vid 21-tiden när Gullan somnat. Ska bli skönt med ledighet...

Tomten har varit här

En snövit kasse alldeles full med julklappar väntade på mitt kontor i arla morgonstund. Undrar vilken skorsten han kröp ner i, tomten? Tur att han inte damp ner i sterilen i alla fall. En steril tomte vill man ju inte ha.
Pussegullan verkar ha varit väldigt snäll hela året för på klapparna står det hennes namn.
Men hon får vänta till julafton innan det är dags att öppna.
Tänk att tomten är en sån fin människa, man upphör aldrig att förvånas över detta faktum.

Gillar

Jaha, det har tydligen varit mycket gnäll och farhågor för sjukdomar här på bloggen ett tag har jag fått höra. Dags att piffa upp med en positiv sak!
I helgen fick Pussegullan en lite tidig julklapp, men vilken klapp sen.
En stor gul skolbuss från ett känt varumärke med ett gäng barn och busschauffören Claudio från Costa Rica. Den kan tuta, spela och blinka när den kör och alla barnen skrattar högt när Claudio steppar på gasen.
Men det bästa av allt: längst bak i bussen finns...en rullstol! Med ramp så det barnet som åker i rullen kan komma i och ur skolbussen utan problem.
Fantastiskt, man blir alldeles häpen.
Men varför inte? Varför ska inte funkisvärlden finnas med redan från början hos alla barn? Då blir det kanske mer naturligt när de växer upp? Tycker det är så roligt att någon tänkte till här. Någon med en funkisaspekt på världen av i dag, i så många sammanhang saknas det ju trots att vi lever i år 2011.
Stor eloge till tillverkaren, all cred ska ni ha!

Att vända på klacken

Så, efter en mysig Luciamorgon med fin sång från Göteborg på tv:n anländer jag och Pussegullan till dagis efter många dagars sjukfrånvaro.
Det första fröken M säger är att ja här går minsann kräksjukan som aldrig förr.
Jag stelnar till och måste anstränga mig för att häva impulsen att böja mig ner och snabbt plocka upp mitt barn och mitt i en mening försvinna ut genom dörren fortare än en avlöning.
Känner hur blodtrycket höjs, pulsen ökar, ansiktet blir rosa, ögonen börjar långsamt tränga ur sina hålor och vit rök kommer ur mina öron.
Ja men det är väl klart. När vi precis klarat av den här pärsen så kommer det värsta av det värsta lagom till nästa vecka. Nästa vecka då vi ska vara i min stilla skärgård och vaka in julen. Där tvätt och duschmöjligheter är begränsade. Där och då. Kommer det så klart.
Omöjligt att kväsa henne. Spattman har tagit över hela min kropp och med blytunga ben går jag mot jobbet och lämnar Gullan i kräkhelvetet.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Stark

Pussegullan verkar äntligen må bättre efter dunderförkylningen Allan som däckade henne totalt. Det är just det, man kanske undrar varför jag egentligen spattar så mycket inför det här med sjukdomar och hösten. Men när fröken blir sjuk så blir hon det med besked. Hon blir riktigt illa dålig. Det sitter i länge och det tar lång tid att bli helt bra igen. Och när tårarna trillar nerför kinderna medan hon hosthackar mitt i natten, då tar maktlösheten ett strupgrepp på mig, det är brutalt och jag orkar knappt stå upp. Man kan inte fråga henne var det gör ont eller be henne öppna munnen för att kunna se om halsen är röd. Man kan bara vänta ut det under dygnets mörka timmar och långsamt vagga henne i sin famn. Men i dag får hon en extra bonusdag hemma att samla kraft med fantastiska farmor och farfar som tar hand om henne på bästa sätt. I morgon hoppas jag att hon orkar med dagis igen. Lucia och allt. Tiden rusar förbi och snart är det jul. Jag längtar till skärgårdens gråa stillhet så det gör ont i kroppen. Är kanske i extra behov av att få koppla bort världen nu när det är så otroligt rörigt på jobbet också. Mitt snart icke-varande-jobb ja.
Vad ska man bli när man blir stor? Vad vill jag jobba med? Vad är jag bra på?
Tankarna mal runt utan slut och jag blir just inte klokare utan allt blir till ett envist surrande i huvudet.
Avslutar med ett citat som är direkt snott från en annan blogg skriven av en härlig funkismamma, men det är så underbart bra så jag kan inte låta bli att snatta det här i dag:

You never know how
strong you are
until being strong
is the only choice you have

Det är tuffa tider

Nu är det hårt för de hårda.
Pussegullan är sjuk.
På jobbet drar det ihop sig till uppsägning och slutdatum.
Jag är förvirrad och trött. Har massor med ord i huvudet men får inte ut dem i kväll. Söker energi hos Gullan och tittar på ett av världens bästa foton. Fröken har krupit själv till fotändan av sängen för första gången någonsin när hon hör att jag kommer uppför trappen. Oslagbart.
Genom tårarna måste jag le.

Feber

Mitt i natten vaknar Pussegullan och gråter hejdlöst. Hon är varm som en kamin och termometern visar över 39 grader. Hon har säkert ont överallt och fryser och svettas samtidigt. Maktlös mamma sitter med henne i sängen under nattens alla långa timmar och väntar på gryningen. Tabletten verkar äntligen och Gullan får sova några timmars välbehövlig sömn.
Vi har klarat oss länge men nu blev hon sjuk ordentligt. Fru Spattman knallar in i rummet och sprider kaos i sina fotspår. Leende slår hon ut med armarna för att visa vad hon kan åstadkomma!
Vad jag avskyr vintern och alla dess sjukdomar. Sagt det förr och säger det igen, borde det inte finnas en lag som säger att funkisfamiljer får frisedel från skiten? En bättre lag än LSS då förstås.

Storm över Jorm

Idag har vi varit offer för vädrets makter. Det har stormat och regnat in, man får hålla både i hatten och i dörren när man ska gå ut. I skärgården blir allt så påtagligt och man är liten inför de rasande vindarna och de stora vågorna som fräser med sina vita vågkammar genom sundet.
Gullan skrattar när vinden piskar hennes kinder och när saltvattnet slår över oss i båten. Hon gör tecken för båt och ler. Och idag hände en fantastisk sak i vår funkisvärld. För första gången så tecknade hon något jag inte sett eller lärt henne! Äpple. Hon måste ha lärt sig på dagis för flera gånger tecknar hon äpple när vi gör en paj på sen vinterfrukt.
Jag ser det men det är knappt jag tror det.
Vilken unge. Vilken underbar unge. Samma unge som höll mig vaken större delen av natten. Älskad högt över himlens gråa moln som jagar varandra denna dag. Älskad till universums slut.

We are doomed...

Slut på lugnet. Spattman är tillbaka och i absoluta högform.
I går kräktes ett barn på dagis.
I say no more. Energiläckage! Oro! När kommer det? Inte en fråga om det kommer utan bara när. Innan helgen? Efter helgen? Nästa vecka? Till jul? Till nyår?
Ingen KBT i världen tycks kunna hjälpa mig just nu, kräks är det absolut värsta jag vet och nu är det här för att stanna till typ april.
Jag nojjar, stirrar och försöker behålla förståndet totalt utan framgång.
Det slår ju så oerhört hårt mot Gullan när hon får eländet. Hon blir ju inte människa på veckor. Äter inte, bajsar inte, är inte.
Nej, jag vill inte. Jag vill bara inte, jag vill säga upp mig. Kan man ta ungen och isolera sig i skärgården till midsommar?
Har en Trisslott liggandes på skrivbordet och jag ska skrapa den nu, nästa inlägg kommer kanske från ett varmt ställe där förhatliga kräksjukeförbannelsen är förbjuden. Vi ses!

Nu när allt är grönt

I morse tog kudden verkligen en rejäl nacksving på mig när mobilen ringde och det redan var morgon. Snoozade bort både en och två kvartar för mycket. Till sist stänger jag av alarmet men faller av någon anledning tillbaka ner i bingen för att slumra till igen. Som tur är har tummen hamnat på skärmen så rätt som det är drar Spotify i gång och Timbuk vrålar "Allt är grönt" på högsta volym. Som en raket är jag uppe på två röda sekunder och undrar vad som händer och vad som är grönt. Alltså är det mer effektivt med skånsk rap än en liten hummande väckningssignal.
Tur att jag hade tummen på rätt plats annars hade jag fortfarande sovit, en sliten funkismamma lattjar man inte med när det gäller den enorma bristvaran sömn.
På önskelistan till tomten står det helt enkelt men ack så innerligt: FÅ SOVA.

Hatlistan

Mycket med Pussegullan är fruktansvärt jobbigt och tungt. Och jag är lite göra-listor-i-mitt-huvud-freak. I morse stod jag och borstade tänderna och funderade lite på hur hatlistan skulle kunna se ut, vad är det jag tycker mest illa om när det gäller situationen med Gullan?
Jag vänder och vrider på olika konstellationer och byter plats på saker och ting.
Det är svårt att värdera de olika momenten och jag kommer inte riktigt överens med min lista denna morgon när jag står och gnuggar A5.
Men att den ständiga sömnbristen och de riktigt dåliga nätterna kommer högt upp på listan är helt klart. Matsituationen kvalar också in på topp 3, att Gullan äter så dåligt och ojämnt. Skapar stora mängder stress och frustration hos mig.
Men så småningom inser jag att etta på hatlistan är maktlösheten när något är fel hos Gullan, att hon inte kan berätta för mig vad som står på. Att hon inte kan prata med mig. Inte kan berätta att hon har ont i magen, i öronen, i halsen. Det blir extra tydligt när hon har ont eller mår dåligt. Hela tiden får jag gissa och försöka med olika saker för att komma tillrätta med hennes gråt och tandagnisslan. Ibland får man svar senare, ibland inte. Men maktlösheten att inte kunna fråga och få ett svar är nattsvart. Nu är det höst och vinter med sjukdomar som ett brev på posten, jag tassar runt och väntar på alla möjliga katastrofer som kommer drabba oss. Inte en fråga om vi får eländet. Bara när.
Men i morse låg hon där, lilla Gullan och sov som en sten när det var dags att gå upp. I det svaga skenet från adventsstjärnan snusar hon lugnt och är varm som en kanelbulle under täcket. Jag kryper ihop bredvid henne och sniffar länge på henne, drar in hennes barndoft medan något långsamt kramar mitt inre så det krasar.
Jag vill stoppa tiden och bara få vara där för evigt, i det ögonblicket där läget är under kontroll. Där lugnet råder. Där vill jag vara, i min kokong långt borta från världen. Jag blundar och tänker ingenting.

Snart får man ställa upp staken

I helgen får man officiellt börja julpynta, äntligen! Jag har ju fuskat lite med mina hittade granar som redan står med slingor i sig utanför huset, men i helgen är det go bananas som gäller. Fram med allt som stavas jul och mer därtill! Synd att man nu har totalt inköpsstopp på julsaker annars hade man kunnat fläska på ännu mer.
Dagis är som sagt stängt i dag, informationen har sent omsider nått fram till rätt cell i min trötta hjärna, Gullan får leka med fantastiska Gullanmormor och Rambo på förmiddagen. Jag ska fira jul med jobbet i kväll, kanske sista partyt med gänget med allt vad det innebär. I morgon firar vi ett år i huset med fest, visserligen bland kartonger som står kvar ouppackade men vad gör det om hundra år? Finns ju viktigare saker här i livet än det perfekta hemmet, det är verkligen en sak man lär sig med funkisbarn.
Tiden går fort och när jag tittar på ett foto av Gullan från förra julen känns hon så ruskigt pluttig. Var hon så liten och tomteröd förra året? Önskar er alla en trevlig första advent!

Ibland blir jag rädd för mig själv

Situation: dagis har stängt på fredag pga planeringsdag
Tidsperspektiv: detta har jag vetat om ett gäng veckor och även påmint Gullanpappan säkert ett par tre gånger.
Läge: Gullanpappan säger att han jobbar hemma på fredag och tar hand om Gullan
Tillägg: Gullanmamman ska på julfest med jobbet på fredag och erbjuds skjuts till jobbet av vänlig kollega så hon slipper ha bilen med in till stan.
Jag ringer upp Gullanpappan på jobbet och följande konversation utspelar sig, GM är Gullanmamma och GP är givetvis Gullanpappa:

GM: Kan du både hämta och lämna på dagis på fredag?
GP: Vaddårå, har det kört i hop sig?
GM: Vaddå kört i hop sig?
GP: Jaaa, på jobbet?
GM: Nej (tittar hastigt i kalendern av gammal vana där det står att GP jobbar hemma) men du jobbar ju hemma på fredag och jag tänkte att om du lämnar henne så kan jag få skjuts till jobbet.
Och dagis har ju stängt (lägger jag till efter att ha kikat i kalendern ännu en gång och som då mycket riktigt pålitligt meddelar mig att dagis verkligen har stängt).
GP: tystnad
GP: Men dagis har ju stängt?
GM: (nu lite irriterat) Ja, men jag undrar om du kan hämta och lämna för då kan jag få skjuts?
GP: Jag ska ju inte åka någonstans....
GM: (avbryter!) Då kan du ju hämta och lämna, eftersom du inte åker till jobbet utan är hemma!
GP: Jag ska inte åka någonstans....
GM: För jag kan få skjuts nämligen och det vore smidigt om de kan plocka mig hemma och.....
GP: MEN JAG SKA INTE ÅKA OCH LÄMNA HENNE PÅ DAGIS, DU SA JU ATT DET ÄR STÄNGT?
JAG ÄR HEMMA MED HENNE OCH TAR HAND OM HENNE HÄR HEMMA.
GM: -------
GM: Ehe, jaaa....visst ja....
Jag ringer alltså upp för att fråga om GP kan hämta och lämna, samtidigt som jag påminner honom om att dagis är stängt.
Även solen har fläckar? Har jag alldeles för mycket i skallen? För många bollar i luften? Eller så är det helt enkelt dags att slänga in handduken nu.
Hur mår jag? Egentligen?

Det regnar köttbullar

För det mesta är det Pussegullan som tar mig upp ur de djupa groparna jag hamnar i.
Även denna gång ger hon lite syre åt mina andefattiga lungor, ger mina vener en slatt med blod och ger mig lugn i stormen.
Gullan äter 8 köttbullar på dagis. ÅTTA köttbullar.
Jag tror inte mina öron utan måste fråga både två och tre gånger på dagis om de verkligen räknat rätt. Fröken börjar närma sig kompisen F som en gång smällde i sig 10 prinskorvar och hamnade i paltkoma flera dagar.
Herrejösses, kan ungen ens äta så mycket som åtta köttbullar?!
Jag kan ju inte låta bli att glädjas mitt i min baksmälla, förundras och glädjas.
Så sitter kvar på botten av min grop, skakar fortfarande av abstinens efter lugnet men jag ser nu himlen högt däruppe. Från himlen regnar det köttbullar rakt ner i gropen. Åtta stycken i en vacker rad.

Bakfull

Jag är mer bakis än jag trott var möjligt, mer bakis än vad jag varit i hela mitt liv efter helgen trots att jag druckit ytterst lite alkohol. Bakslaget är av allvarligare karaktär och jag sitter i en djup grop som jag inte känner igen. Allt är främmande och skrämmande här, ångesten bultar i tinningarna och kallsvetten samsas konstant med illamåendet. Kroppen skriker och det är tungt att dra in och slutföra varje andetag, jag känner mig rejält sjuk och yr.
Felet stavas; jag släppte allt ansvar och all stress och drog ner på tempot för en helg. Jag tillät mig att vila, gå ner i varv och jag fick sova två hela nätter. Mer beroendeframkallande än den tyngsta drogen på marknaden. Lika himmelskt skönt som det var då, lika illa är det nu att sitta i den bistra verkligheten på avgiftning. Inse att min liv stundals är så oerhört tungt att bära, vilka ok av ansvar man släpar på och vilket tempo man håller dag efter dag. Och natt efter natt. Utan sömn.
Detta är livsfarligt. Jag känner mig bakis och skakis, fruktansvärt trött och uttuggad som ett gammalt Toy från 1984. Inte ett okänt tillstånd men med ny lågvattennivå. Jag vet inte hur jag ska bryta det men jag vill bara komma härifrån. Jag vill inte ha den här nya okända gränslösa svärtan inom mig.
Man ska aldrig, aldrig åka till Hälsningland och bli kär i lugnet och tystnaden.
Man ska aldrig sänka garden eller sakta ner.
För jädrar i snuset vad dåligt man mår när det ska rampas upp igen.
Behöver något uppåttjack av dignitet och jag behöver det NU.
Godnatt jord.

Härliga Hälsingland

Kan avslöja att jag bloggar från ett litet ställe som heter Jättendal, i en ännu mindre by som heter Mellanfjärden. Här är gudomligt vackert, luften hög och klar och tystnaden total. Jag är även här utan Pussegullan och det är verkligen ett äventyr i sig. Återkommer med mer information om detta i ett senare inlägg. Men just nu förundras jag över hur fantastiskt det är i norra Hälsingland, hur mycket skog och höga fjäll det finns och hur the gulf of Bothnia ligger spegelblank framför mig.
Vilken grej.

Dags för en film om en liten katt

Sockerdricka

Den här dagen började med lite lyxig sovmorgon för Gullan och sen var det dags för specialpedagog och logopedbesök nere på dagis. Och det är som att komma hem till någon när man kliver in, fröken C och K pratar om ditt och datt i hallen medan fröken M hämtar kaffe till mig. Vi sitter och småpratar lite medan vi väntar in paret från habb. Det känns liksom lite mysigt och varmt i hela kroppen. När C kommer kramar hon fröken M lite spontant och jag utbrister: vad roligt att se att ni är kramkompisar! De blir båda generade och glada på en och samma gång och fnissar fram att det var minsann första gången de kramades men det kändes ju bra! Mysstämningen fortsätter med andra ord. Träningen drar i gång och Pussegullan är ömsom samarbetsvillig och fokuserad och ömsom splittrad och trött. Men likväl tecknar hon bil klockrent när C visar en bild på en röd Volvo utan att säga något. Jag känner sockerdrickan klucka runt i kroppen, sprider sig från magen och ut i armarna och benen. Och hur ska jag med ord kunna förklara hur makalöst sagolikt det är? Superlativen skulle inte räcka om jag så satt här till pensionen och skrev ner dem. Vi pratar mycket och länge om allt och ingenting runt Gullan och känslan av att vara bland vänner får mig att vilja sitta kvar ett par veckor eller så. Engagerade människor, jag älskar er vanvettigt mycket, vill jag skrika för full hals. Men jag misstänker att det hade möjligen uppfattats som en smula galet. Jag sväljer orden men smakar på dem lite innan de glider ner i magen. Jag älskar fröken M hett och innerligt för två saker hon gör i dag: dels berömmer hon mig inför habb-personal, öppet och ärligt säger hon att jag är så otroligt duktig på att träna med Pussegullan. Jag blir oerhört rörd och börjar nästa gråta (nuförtiden kan jag knappt höra ett vänligt ord utan att fälla en tår, kan det vara åldern?). Sen berättar hon om Gullans små framsteg på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig och när jag står där och tittar medan hon visar bilder, illustrerar och liksom pratar med hela kroppen så inser jag det fina: hon är stolt. Hon är så stolt över min lilla Gulla. Och hon vill berätta om precis allt som hänt sen sist. Jag håller mig lite i bakgrunden, ivrigt letandes efter en näsduk i handväskan då insikten får ögonen att tåras rejält för andra gången denna morgon. Sockerdrickan rinner genom kroppen och kommer ut genom ögonen, så måste det vara.
När tiden är ute bryter vi motvilligt upp och det är gött att vi alla har den känslan, att nu måste vi faktiskt sluta fast vi har det så mysigt. Jag får tokköra på två hjul i kurvorna för att hinna till min läkartid, jag trycker plattan i mattan och kör om en gammal man iförd keps i en Saab som hytter med näven men jag bara skrattar, sockerdrickan har tagit över min kropp och den trycker ohämmat ner gaspedalen. Jag fullständigt flyger in på vårdcentralen med röda kinder och solsken i blick.
Läkaren skriver raskt ut lite dunderhonung med garantin att jag blir pigg som en lärka. Hoppet om att äntligen få bli frisk återuppstår så smått.
I eftermiddag blir det bassängträning och mer hårdkörning för Pussegullan. Tur att hon är av det rätta virket för när mamma kör, då kör hon hårt och det vet hon. Känns bra att lägga den här dagen på träning för fröken, mina krav på mig själv som PT lindras och Fröken Duktig kan kanske åtminstone dra på smilbanden i kväll.

Tema tid

Det här med tiden kan man tänka mycket på.
Här kommer en liten bit text som jag tycker är är bra helt enkelt, återvänder ofta till den och läser:

Det går genom tiden

Det går genom tiden
en säregen fläkt
en sjukdom som allmänt
benämnes med jäkt,
och bannlyst är stunder
av ro och av frid,
man hör bara ständigt:
jag har inte tid.

Du äger kanhända
en sjuklig vän
det sista besöket
var länge sen,
du söker en ursäkt
blir öm och blid:
jag har inte tid.

Kanske har du en mor
redan gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är du,
att glömma henne,
du är på glid,
ditt samvete kvävs med:
jag har inte tid.

Så lever livet i stora drag,
hur ska jag hinna allting idag.
Jäktet förvandlar ditt liv till en strid,
din slogan har blivit:
jag har inte tid.

Men när du har levat ditt antal av år,
när döden nu på tröskeln står,
när han dig kallar från livets tid,
ska du då svara:
jag har inte tid.

Upphovsman: Torsten Palmkvist

Kärlek tar tid. Kärlek är tid.

Ibland funderar jag på hur oerhört mycket tid jag plöjer ner i Pussegullan, hur många timmar, minuter, dagar och månader av mitt liv som jag bara ger henne villkorslöst. Hur jag tränar minsta lilla sak om och om igen, hur jag sjunger samma visor och tecknar samma tecken i ständig jakt på nya små framsteg och signaler på att hon är med mig. Och när jag inte är hos henne tillbringar jag en del tid med att oroa mig för henne så även då får hon min indirekta uppmärksamhet.
Det ger mig otroligt mycket att vara med Gullan och att se hennes smittande glädje och positiva sinnelag. Men då och då kan man verkligen bli helt tokig av tidsbrist när det gäller annat, som när man så smått kommer i gång med ett projekt hemma och hör henne knorra av missnöje för det är tråkigt med den gamla tjatiga leksakslådan. Vid såna tillfällen önskar jag att jag kunde säga: du, kan du bara vänta en liten stund medan mamma gör klart den här lilla grunkemojängen så går vi ut och gungar sen, hjärtat? Men det går liksom inte. Det går inte att be om tid, det går inte att muta, det går inte att hota. Det blir till att gilla läget och att lägga ner det man höll på med för att ägna sig åt fröken. Tänk om man någon gång bara fick göra klart. En endaste gång.
Men som livet ser ut nu så går det inte.
I helgen hittade jag inte bara en gran utan två, som låg fällda i skogen i kommunens gallring så likt en smidig gasell skuttade jag glatt ut i terrängen för att fånga dem och sen släpa hem dem, mitt värdefulla byte.
Givetvis trodde precis alla grannar att jag hade snott dem och stoppat yxan i bakfickan där jag kom släpandes med grenar i ansiktet och barr i jeansen.
Jag hann precis få upp en gran i parasollfoten på altanen och i med ljusslinga innan Gullan vaknade. På kvällen sitter jag och längtar efter julen när granen glittrar utanför och jag känner mig nöjd med att en liten sak hanns färdigt i dag.
Så när det gäller nöjdheten får man lära sig att det är de små tingen som räknas, kanske inte hann rensa hela förrådet men det är rätt okej att ha fått en julegran på plats. Nu kan den komma, julen. Jag älskar julen. Jag vill ha mer jul och hela tiden.

PS. För de som undrade hur det gick hos dietisten kan jag härmed berätta att Gullan vägde (plats för bombastiska fanfarer med stora blåshorn): 15,1 kg!

Invägning och tjejmiddag

Så var det då dags att i dag tuffa i väg mot ännu ett besök på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) och nu är det invägning hos dietisten som gäller. Dessa besök är alltid förknippade med viss oro över att de ska säga åt oss att Gullan behöver en knapp på magen för att få i sig mer näring och gå upp i vikt. Hon är ju bara en liten ärta, fröken, och ständigt får man skäll för kilona är för få på hennes lilla mjuka kropp.
Vi får se hur det går i dag, håll tummarna att vi åtminstone har passerat den magiska och efterlängtade 15-kilosgränsen.
Sa åt Gullan på skarpen i morse: i dag bajsar du INTE, vi behöver alla gram vi kan få förstår du. Hon svarar med att prutta med munnen, det kan man enbart tolka som att hon är med på noterna!
Gullanmamman ska senare åka i väg på tjejmiddag med bästa systrarna, ett gäng disktrasor träffas för att äta mat, dricka vin, prata strunt och fnissa på en fredagskväll. Glädjeflickor när det är som bäst. Ger mer energi än hela Forsmark på ett år.



Skrattande kärnkraftstjejer

Nästan en femma på skalan

I går var det onsdag och alltså dags för efterlängtad bassängträning för Pussegullan. Och det var en sån där magiskt bra eftermiddag som bara kommer någon gång varje sekel.
Redan när jag kliver in på dagis känner jag det i luften, något elektriskt och förväntansfullt. Fröken M och fröken K sitter och ger ungarna mellanmål och jag hinner inte mer än in genom dörren så hoppar de upp båda två upp som glada barn på julafton för NU ska det berättas vad fröken minsann har gjort i dag! De pratar i munnen på varandra, visar bilder de tagit och vet inte till sig av upphetsning. Gullan hade bland annat druckit själv ur ett helt vanligt dricksglas, alltså inte en bebismugg av plast med pip. Noga dokumenterat med kameran hur hon lyfter glaset, dricker och sätter ner det på bordet igen. Hon hade även ätit päronbitar själv, tecknat katt, tittat på bilder och visat "ponnyn" två gånger och sedan blivit överlycklig när hon fick hoppa i densamma och rulla i väg. Vidare hade hon också ätit som en HÄST och bajsat som detsamma. Händer viftas med i luften, ord sprutar och när fröken M berättar att hon nästan börjat gråta av glädje så känner jag också hur fukten smyger sig på i ögonvrån. Jag får svälja flera gånger innan jag kan säga något alls.
Vi blir sena ut till bilen men vad gör det när det finns så härliga människor som bryr sig och är så engagerade i mitt barn? Som ser allt det lilla man själv ser?
Även de andra barnen hade jublat och klappat i händerna när Gullan klarat att dricka ur glas! Vad ska man säga? Ibland är funkisvärlden vacker så det värker i kroppen.
Önskar jag hade varit med vid deras lilla bord, som en fluga på väggen.
Väl framme i simhallen kan fröken inte komma i vattnet fort nog och sen kör hon järnet hela timmen med simring runt magen. Hon är så aktiv så till och med sjukgymnasten frågar vad hon ätit till frukost, tuff-tuff gröt med springsylt?
Gullan jagar bollar och ankor, hoppar sittandes från kanten, dyker och benen går som trumpinnar under ytan. Förstår inte hur hon orkar men likväl är hon missnöjd när vi går upp, hon vill bada mer! I duschen skrattas det och även i omklädningsrummet och i bilen fnittrar hon på väg hem när vi sitter i mörkret med kaffedoften i kupén. Köerna står stilla men vad gör det?
Vi har ju fika med oss och en glad tjej där bak!
Hemma går en stor laddning spagetti och köttfärssås ner utan problem.
Om man bara fick önska något mer så hade det väl varit några timmars sömn på detta men tyvärr är natten lika dålig som alla andra nätter.
Men ändå. En eftermiddag som är så nära fem av fem man kan komma, sånt lever en sliten och trött funkismamma länge på.
Gnistrande mjukt faller minnet ner i magen och där ligger det kvar.

Hollywood nästa

Nu har jag kommit på vad Pussegullan ska bli när hon blir stor.
Skådis!
Men inte några mjäkiga filmer för barn, romantiska komedier eller fantasirika familjeäventyr. No sir!
Skräck ska det vara, första klassens tokskräck som får människor att utveckla ståpäls och få vitt hår i biosalongen av fasa.
Som ni ser på bilden kan hon vilken dag som helst få sin första stora roll i The Grudge 5.
Och vem vet var denna spikraka karriär slutar?
I väntan på att producenterna ska ringa och erbjuda en fet lön tuggar Gullan vidare på sitt hår och jobbar med lite olika poser i soffhörnet.
She's going Hollywood, she's going Hollywood tonight...

Ljus i novembermörkret

Det är ruggigt och kallt, grått och trist. Luften är rå och det känns riktigt ogästvänligt när man kliver ut genom dörren. Novemberkylan tränger in under huden på mig. Jag huttrar och fryser.
Inte blir det bättre av att man aldrig blir frisk heller, jag nyser, snörvlar och spottar och fräser värre än en viss gammal man på jobbet. Hur länge kan man egentligen vara sjuk, är frågan?
Men så kommer det då, det där mailet som jag går och suger på.
Som lyser upp min eftermiddag så till den milda grad.
Som får mig att sträcka på mig. Som gör mig så in i bängen glad.

Sedan måste jag säga att du är nog den starkaste person jag känner … har som sagt läst hela din blogg och allt ni har gått igenom, och att du orkar. Jag vet att man måste, men ändå. Så en JÄTTE KRAM till dig – du är bara bäst.

Tack från hela mitt hjärta, L, för de orden.
Om du visste hur mycket de gör. Min själ är så varm att du kan steka ett ägg på den.

Spindelattack!

Man blir lite galen av att vara hemma och ha norra Europas värsta förkylning. Kommer ut i köket för att ta lite nyponsoppa men hoppar genast baklänges när jag ser invasionen av spindlar som sitter nedanför diskbänken! Med ett förskräckt illtjut skuttar jag iväg.
Men det visar sig vid en högst försiktig andra anblick vara tomatfnuppar som ramlat ur papperskorgen, alltså de små gröna stjälkarna som sitter överst på de röda grönisarna. Vad heter de egentligen?
Men förvirrande likt en hiskelig spindelattack från Mars. Det är som jag misstänkt, grönsaker är farliga! Ett paket Ben & Jerry skulle jag aldrig kunna ta för en insekt! Snoret har uppenbarligen satt sig på hjärnan. Måtte jag bli frisk snart.

De 4 V:na

Så var vi då äntligen hemma igen allihop och flygresan hade ju gått galant för Pussegullan. På långt håll ser jag dem komma och på minerna och deras ansikten ser jag att allt gått bra, riktigt bra. Gullan viftar glatt med armarna och Gullanpappan ler. Min axlar ramlar ner och jag kan andas ut i en enda lång pust.
Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag blir imponerad av fröken som tar allt så himla bra och är glad. Min tjej som gör mig så stolt.
Jag säger det till henne på kvällen när hon ligger nybadad i sängen:
Vet du att du gör mig så stolt och att du är en sån duktig tjej?
Man får ett klassiskt Pussegullan svar, hon höjer ögonbrynen och tecknar "sjunga".
Så jag sjunger sakta om trollmor en sisådär 100 gånger innan rösten lägger av och hon somnar.
I dag ligger jag totalt däckad i sängen med förkylningen med stort F och lever enligt de 4 V:na som är det enda som kan hjälpa mig nu:
-Värme
-Vila
-Värktabletter
-Vänlighet
Försöker att inte tänka på högarna som ligger på skrivbordet på jobbet.

Den inre resan

Jag sitter och bloggar någonstans i mörkaste Småland, det gör man inte varje dag direkt. Älskar att åka tåg. SJ SJ gamle vän! Jag vill att resan ska vara längre och att tiden ska gå långsamt. Hjulen slår mot rälsen i ett taktfast ka-da-ka-dang och jag tittar nyfiket på skog, kor och röda stugor som far förbi. Varför sitter jag då på detta tuffande snälltåg i vårt avlånga land på väg hem mot huvudstaden? Jo, hela helgen har varit minst sagt fylld till brädden av otur. Jag är förkyld som aldrig förr och blev givetvis rejält dålig när det äntligen var dags för spa med grevinnan. Är så ledsen att jag inte fick vara frisk och njuta, att jag fick lämna mitt fantastiska sällskap mitt i middagen för att lägga mig raklång i sängen. Nu är det kanske en sisådär 15 år till nästa gång man får åka på härligt spa. Pussegullan missade fina kusinens födelsedagsfest för att hon också var risig. Familjen megahost och snor i kubik. Som avslutning smittar vi Rihanna så hon ställer in sin konsert när vi i princip står utanför Malmö arena. Man tror knappt det är sant, men jodå, det blir inget alls. Och jag vågar inte flyga utan håller mig vackert på rälsen med mina onda öron och min röda näsa. Nä, den här helgen tror jag att vi får lägga till handlingarna och ta nya tag. Jädra höst med alla sjukdomar! Mina stora pussar går till Gullanfarmor och farfar för barnvakteri, förträfflig service, god mat och massor med värme. Ett förlåt går till grevinnan och ett wow, vad fint ni fått det går till T&M i Malmis.
När jag kommer till Centan tar jag flygbussen till Arlanda för att möta Gullanpappan och fröken själv. En bön går till högre makter att hennes öron står bättre pall än mina. Jesus, är du där eller?
Tills dess njuter jag av höstlandskapet och min tågresa. Försöker vila mig och ta vara på stunden av lite lugn.
Tror jag ska gå av i Linköping och ta en cigg på perrongen. Lär göra underverk för hostan.

Nalledagen

I dag är det internationella nalledagen så Gullan fick med sig "Bloody Bear" till dagis för att fira det hela så det står härliga till. Bloody Bear fick hon när hon snällt väntade vid en blodgivning, de gulliga sköterskorna kom bärandes på honom och så fort Gullan fick syn på honom skulle det kelas som bara hon kan.
Tecken för nalle är för övrigt ett kors över näsan, som en symbol för de virkade korsnäsorna som jag inbillar mig att nallebjörnarna hade förr. Numera har de väl något modernare näsor kan jag tänka. Men visst är det ett tecken som är ovanligt gulligt?
I morgon flyger vi till Skåneland för en långhelg, jag är redan nervös för det mesta som kan hända och inte hända. Lär sitta och knipa mina egna öron och ha stenkoll på Gullans eventuella katastrofer. Alltmedan Gullanpappan läser tidningen.
Fru Spattman och Co på utflykt för att hälsa på Rihanna. Coolers.

Vad jag ska bli när jag blir stor

Jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, snälla anställ mig, snälla anställ mig, snälla anställ mig. Jag lovar att vara snäll!!!

Den är vit och svart

Här händer det saker i stugan. Pussegullan har lärt sig ett nytt tecken nämligen "katt".
När man sjunger "har du sett min lilla katt" så klappar hon försiktigt handen, lite åt fel håll men inte spelar det någon roll i det stora hela.
Nu kan hon själv välja mellan hela tre olika låtar när hon önskar musik ur jukeboxen Gullanmamman och frågar man henne nu vad vi ska sjunga så klappar hon långsamt ena handen. Ögonen är stora och förväntansfulla, hänger vid mina läppar. Hon väntar på att det ska dra i gång och det är bara att köra på:
Mjau, mjau, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss.
Fenomenalt.
Jag kan inte tro det fast jag ser det med mina ögon. Mitt barn tecknar katt.

Rak i ryggen som en fura

Min stackars gamla onda rygg blir bara sämre och sämre. Alla lyft av Gullan upp och ner, ur och i. I alla möjliga och omöjliga situationer tar ryggen stryk av funkisbarn, så är det bara. Fakta som känns tungt. Behandling med akupunktur, stretchprogram och träningsprogram hjälper lite grann men det blir aldrig helt bra eftersom jag inte kan fly från min vardag och min livssituation. Jag kan inte bara strunta i att ta hand om mitt funkisbarn som inte kan gå själv och vila ryggmusklerna. Flera inflammationer, lite ischias, lite kot och diskförskjutningar och en väldans massa "fort men fel" i mitt dagliga liv. Så ser det ut. Och om jag inte kan stoppa förloppet sitter jag snart och kan inte göra något alls överhuvudtaget. Ryggen värker på morgonen när klockan ringer, på natten när jag ska springa till Pussegullan som låter, på kvällen när jag ligger i sängen och ska släcka lampan och på dagarna på jobbet. Det gör ont. Konstant ont. jag har nästan vant mig vid kronisk molande värk i ryggen.
I går fick jag dock äntligen arslet ur och åkte för att köpa en ryggkorsett av en sjukgymnast i närheten av jobbet. Han förklarade mycket utförligt och noggrant hur man skulle använda den, dess effekter och hur man tar på sig den. En genomtrevlig prick i 60-årsåldern. En som har stort intresse för människor med smärta och vill hjälpa till.
Håller nu tummarna att korsetten kan få mig att tänka till i situationer där jag har bråttom (ständigt bråttom, bråttom och ont om tid för att hinna med XXX innan Gullan XXX) att spara på ryggen och använda ben och bål istället.
När jag ska gå från sjukgymnasten tänker jag att han är en så otroligt engagerad och verkar oerhört snäll.
Jag vill vända mig om när jag går ut genom dörren för att fråga:
-Vill du bli min pappa?
Just en sån som han, skulle jag vilja ha som pappa. Han skulle krama mig och säga att allt blir bra i slutändan.
Jag skulle verkligen vilja höra det, att allt blir bra.
Jag vill höra det och jag vill tro på det.
Det känns som länge, länge sen.

Musen Musse

När man flyttar så hittar man riktigt roliga saker som skriker 90-tal. Gamla presenter man fick när man tog studenten, konfirmerades eller fyllde 20 (bara häromåret förresten.)
Det bästa fyndet i helgen är både användbart och snyggt att ha på frukostbordet.
Musen Musse. En gigantisk vit ostkupa i porslin i form av en mus. Aldrig använd och helt ny i kartong. Vad gör man med sånt? Tar upp ett helt köksskåp eller en hel sektion i kylskåpet bara i sig själv, utan ost. Bör väl bevaras till kommande generationer? Har du plats hemma hos dig, kan Musse få bo hos dig?
Annars så var höjdpunkten för Pussegullan att få träffa kusinen från Skåne som var på besök. Kusinen tröttnade först på att rulla boll...

Gott och blandat

Denna fredag har innehållit lite blandad kompott. Välbehövlig klippning för Gullanmamman, vi har varit hos specialpedagogen och Gullanfarfar har fått en pacemaker. Man kan bara hoppas att det var en av våra, annars har jag ju lagt 10 år i labbet i onödan! Endast det bästa är gott nog. Den magiska manicken har hjälpt många till ett bättre liv och vi hoppas nu att den kan göra underverk i Skåne!
Hos specialpedagogen gick det lite sådär, Pussegullan tar 45 min på sig att vänja sig vid miljön, människorna och leksakerna. 45 min att klura på vad folk egentligen vill att hon ska göra. Då går hon på 15 % av sin kapacitet men sista kvarten ger hon järnet med PECS och vill att det ska sjungas mer och mer. C ler och sjunger igen och igen och när vi går hem tecknar Gullan fortfarande att hon vill höra sång.
Vi fastnar i bilköerna Allan på väg hem, hela Mälarbanan ska tydligen läggas om så varenda kotte tar bilen när tågen inte alls går som på räls. Trots trötthet och hunger håller hon i hop i baksätet, vi spelar skämslåtar (nej, jag tänker inte avslöja vilka de är just nu) och krypkör sakta hemåt. Gullan önskar Maroon 5 "Move like Jagger" och skrattar när visslandet kommer. Mooooveee like Jagger! Vi har fredagsdisco och ingen har så trevligt som vi när basen pumpar på. Nästan som i min gamla raggar-Golf...

Vinkfönstret

I morse när jag lämnade en Gulla på dagis hamnade hon i ponnyn i hallen för lite aktivitet och spring på förmiddagen. När jag pussat henne hej då och vinkat gick jag bort för att ta på mig skor men då kom fröken fortare än en kanonkula och skulle gå med mig. Dagisfröken efter och säger: men, nu får vi allt gå till vinkfönstret och säga hej till mamma i bilen. Gullan tecknar bil och rullar bort mot ett lågt fönster som fröken öppnar. När jag sitter i bilen ser jag henne vinka glatt (mot fröken och inte mot mig men skit samma) hon skrattar och jag rullar sakta i väg medan hennes lilla ansikte blir mindre och mindre. Att vinka i vinkfönstret, nästan som en vanlig unge. Jag känner fukt i ögonen och något som kramar mitt hjärta. Det lilla är återigen det stora, själva centrum i mitt liv.

Dags för bad igen

I morgon börjar bassängträningen för terminen, ska bli spännande att se om Gullan fortfarande gillar den varma poolen och funkiskompisarna. Vi får dock klara oss utan Gullanmormorn med kaffekorg denna gång eftersom hon sitter i ett hammam, lär bli surt och grinigt i kön på Rotebroleden utan koffein.

Grindslant?

En stor sak har hänt! En sak har kommit in i hemmet. En sak man först trodde att man skulle behöva stressa i väg och köpa ganska omgående efter man fått barn. En sak som man sedan tänkte att det där lär nog dröja innan man behöver köpa. För att med stor sorg i hjärtetrakten till slut misstänka att en sån där kommer jag aldrig behöva köpa.
En barngrind. Ett stopp så barnet inte ramlar nerför trappen.
Nu sitter den där på toppen, säker och fast i sina fästen. Och jag ler när jag passerar den för nu sitter den där av en anledning. En helt underbar anledning.
Pussegullan kan ta sig framåt för egen maskin.
Man får passa sig för fröken sitter inte kvar där man satt henne utan skuttar i väg om det finns något intressant att titta på. Därför så monterades grinden upp. GRINDEN! Den lyser nästan i mörkret för att min lilla tjej tar sig framåt om hon vill, i morse satt hon under köksbordet, på jakt efter en spännande studsboll.
Tänk att en simpel trägrind kan kännas så varmt välkommen i ett hem.

En olycka kommer sällan ensam

Nu är det riktigt kallt och det kom sakta smygande. I morse var det skrapa rutan på bilen, gräva efter vantar och inse att sista tagetesen helt täckt av frost nog gick åt skogen. Hösten. Nu är den här på allvar. Och jag inser hur illa jag tycker om att frysa. Och hur illa jag tycker om att allt blir lite krångligare som tex att inte bara behöva pälsa på Gullan många lager kläder för att inte hon ska frysa när hon inte rör sig, utan också behöva klä på sig själv. Med mörkret, kylan och höstan kommer givetvis förkylningarna snabbare än lönen tar slut på kontot. Pussegullan låter som hon rökt en limpa röda Prince utan filter på en kvart och näsan rinner som Vindelälven. Suck.
Gullanmamman segnar långsamt ner på kontorsstolen och huvudet värker, kroppens soldater kämpar hårt i motvind mot förkylningserövrarna.
Borde det inte rimligtvis vara så att om man har ett funkisbarn med extra allt så borde man slippa sega förkylningar? Vore inte det väldigt rättvist?
Var kryssar jag i rutan till ett vänligt men bestämt "nej tack" till mörker, kyla och inte minst dagisförkylningar?
Hoppas på allmänt tillfrisknande under helgen för nästa vecka är det fullt schema med sjukgymnasten, specialpedagogen och premiär för bassängträningen. Gullanmormorn åker med solglasögon till Turkiet och Gullanmorbrorn till New York. Vi åker till habilitering, dagis och jobb med vantar på. Önskar mig ett badkar med kraft och energi samt en ny rygg inför kommande utmaningar!

Ur arkivet

Hittade en gammal Wordfil där jag klottrat en del när det var som allra mörkast, då vi insåg att Gullan inte var som andra och inte heller skulle kunna bli som andra.
Nu kan jag läsa med distans, känner stora stumma ångesten krama mitt hjärta precis som den gjorde då men jag har förändrats sen den tiden. Man har lärt sig något. Nyttigt att ibland gå tillbaka och se hur det det kändes när bomben precis smällt av och man stod där naken, hjälplös och försvarslös. Nyttigt att inse att riktigt så illa är det inte nu.
Jag har lättare att oftare se det positiva i livet, stort som smått, och på något sätt har man lärt sig leva jämsides med sorgen och mörkret. Balansgång på smal och tunn lina visserligen. Vet att gropen är aldrig långt borta.
Sen har man ju lärt sig att den största glädjekällan är ju Gullan själv med allt ljus hon sprider i mitt liv.

Bjuder på ett litet inlägg från september 2008, nästan exakt 3 år sedan.

"Det handlar inte om att bara ha en dålig dag. Det handlar om resten av livet. Kommer resten av livet att kännas så här? Dåligt. Man har bra dagar och man har dåliga dagar säger folk. Men jag, vi. Kommer vi ha ett dåligt liv?
Ett liv är så oändligt långt, många dagar, nätter, veckor, månader och år. Oceaner av tid som man har att förfoga över i det man kallar sitt liv. Och varje minut känns magen som en isklump, sprider kyla ut i minsta lilla cell i min kropp. Gråtklumpen som sitter i halsen och värker och växer, går inte att få bort. Tårarna som stiger i ögonen och hotar att rinna över av en liten kommentar, en tröstande klapp på axeln, ett käckt tillrop eller av just ingenting alls.
Hopplösheten ligger som en grå filt över hela min varelse. Filten är tjock och ogenomtränglig och den gör min syn dimmig, mitt huvud tungt. Den drar ner mitt ansikte mot marken så jag hela tiden ser oändligt sorgsen och ledsen ut. Allting hänger.
Den får mig att känna att det vanliga livet med jobb, SL-bussar, mat och kompisar känns avlägset och meningslöst.
Jag väntar på att jag ska vakna ur mardrömmen men det gör jag ju inte, jag kommer inte vakna och allt är bra igen. Det kommer aldrig att bli riktigt bra igen.
Att vänta på ett mirakel är inget jag orkar göra. Att tappa allt hopp om att det ska bli bra måste kännas precis så här.
Dagarna efter vårt besök på AL är jobbiga. Nätterna är ännu värre, vi sover riktigt dåligt eller inte alls. Vi sover i perioder, en timme hit och dit för att sen vakna med insikten och ordet ringandes med många höga decibel i öronen. Jag tar mig trots allt till jobbet där jag försöker vara som vanligt men det är omöjligt. Lägger på lager på lager med mascara och försöker sminka över de mörka ringarna som jag ser i spegeln. Men sorgen i ögonen är svårt att täcka med make-up. Ögonen är själens spegel och just nu skriker de ut min förtvivlan. Torra för att tårarna tagit slut men fulla med vanmakt och maktlöshet."

Titta på den lilla pippin

Förra årets fotografi från dagis. Svårslaget!

I går var det dags för den årliga dagisfotograferingen.
Pussegullan var på ett tjofaderittan-humör och det mesta var skitkul. Byta till ren tröja, borsta håret innan och torka lite snor på näsan.
Fotografen var en riktigt bra tjej som inte behövde anstränga sig alltför mycket för att fröken skulle tokskratta och klappa händerna. Fyra snabba bilder visar egentligen bara en stor mun som gapar när en uppspelt tjej skrattar. Man blir lite fnissig. Får väl se hur det ser ut när det kommer i brevlådan, om det var ett Kodak-moment eller inte. Det är inte lätt när man inte kan säga åt ungen att sitta stilla och le. Men å andra sidan blir foton på Pussegullan alltid äkta. Speglar precis det hon känner i det ögonblicket när kameran åker fram. Och liksom mamma gillar hon fotografer och kameror i alla dess former.

Puss

Gullan har ju sin egen speciella variant på puss. Det är att ta ett rejält grabbatag om personen som är den lycklige och sen dra för allt vad tygen håller för att slutligen placera en mer eller mindre öppen mun på valfritt ställe.
Är det ett extra kärvänligt tillfälle kan fröken även bjussa på ett par framtänder som gnags in i huden. Blött men hjärtligt och äkta från början till slut.
Och vad gör man inte för de där pussarna...

I´ll see you in court

Jaha, så kommunen la inte ner någon större möda på att granska vår överklagan. Man undrar nästan om de ens läste det hela?
Bara skicka det utan vidare spisning. Jag känner mig en smula nervös inför domstolen som ska fatta beslut om mitt liv, som ska avgöra om vi får avlastning eller inte.
Är ju en riktig nybörjare i dessa sammanhang och funderar på om jag måste köpa en Sand dräkt att ha på mig inför domaren? Men i ren Ally McBeal anda försöker jag samla mod och säger:
Hey, I´ll see you in court.
Låter bra mycket tuffare än jag känner mig.

Spa at home

I går kväll hade jag och Pussegullan en riktig kvalitativ spa-kväll hemma.
Först fick fröken ett riktigt långt och varmt bad fullt med bubblor och fiskar.
Sen blev det insmörjning, pedikyr, manikyr och kam i håret.
Hon fullständligt älskar när man borstar håret, sitter stilla och ler medan man kammar ut lockarna. Slutligen blev det en massage över hela kroppen och Gullan tecknar "mera" när jag tar hennes lilla fot och ger den en riktigt omgång.
Efter detta är det sångstund förstås. Det kommer man inte undan.
En varm och ren liten tjej hamnar till slut i en nybäddad säng.
Man önskar bara att man själv kunde få en likadan behandling men man får själv klippa sina naglar medan man sitter på muggen för att sen hastigt dra borsten genom håret på väg till tvättstugan.
Dock väntar ett dygn på Salt Creek Spa med grevinnan på skånska slätten.
Trevligare upplevelse och sällskap får man leta efter.
Längtar.

Favoritbild

I dag bjuder jag helt enkelt på en av mina favoritbilder på Gullan.
Sommar och bad och en glad fröken, något att le åt nu när höstmörkret brakar in med fart och kläm. Dags att fundera på hur man kan förgylla de allt tidigare kvällarna.
För att inte tala om hur man kommer ur sänghalmen på morgonkvisten när det är svart som natten utanför fönstret? Och så lär det förbli ett tag nu.
Snöslungorna är redan slutsålda hörde jag, vad sägs om det? Nästa år ska jag köpa en i maj!

Sjung av hjärtat, sjung

Just nu är det en enda sak som är etta på Pussegullans favvo-lista; att sjunga.
Det ska sjungas morgon, middag och kväll. När man borstar tänderna, när man äter, när man dricker, när man åker bil, när man klär på sig. Hon gör sin egen variant av tecknet "mera" med både händer och armar och funkar det inte första gången upprepar hon det flera gånger med stora ögon till man uppmärksammar henne och frågar: ska vi sjunga mera??
På frågan om vi ska sjunga "Blinka lilla stjärna" så öppnar och stänger hon sina händer, stjärnan som blinkar.
Så för hundrade gången drar man igenom de få sånger man kommer i håg från öppna förskolan. Dags att damma av sångboken som inhandlades för länge sen.
Kan man inga barnvisor går det lika bra med snapsvisor enligt mormor.
Harkla sig. Ta ton. Och sjunga sig hes, ty det gör man så oerhört gärna när man ser henne teckna "mera" med förväntan i hela kroppen. Fantastiskt, så jädra underbart fantastiskt att hon kan visa vad hon vill.
Så släng all världens leksaker åt fanders och sjung med istället!

Kunde ha varit mitt liv...

I dagens SvD fanns en riktigt bra artikel, missa inte att läsa den.

Mammor

En gång i ett annat liv när jag var gravid frågade jag min mamma:
Tänk om det är något fel på bebisen, vad gör jag då?
Min mamma svarade:
Då kommer du älska det barnet ännu mer.
Tänk att mammor alltid har rätt.

Energipåfyllning

Efter att ha slaskat in överklagan på kommunens skrivbord med ett sladash-ljud åkte Gullanmamman till London. En varm, solig och helt fantastisk stad! God mat, shopping och lite sightseeing gör att man nästan känner sig som en människa igen. Ingen tvätt, ingen städning eller handling, inget vardagsplock utan bara ren lyx. Och vad det är nyttigt att få längta hem!
Alla borde få åka ett par dagar utan barn med en liten slant på fickan, få uppleva något helt annat. Energinivån är högre än på länge och jag ler när jag inser hur många påsar med leksaker jag lyckats få ner i väskan, en liten tjej ska strax få paket. Jag ska sniffa henne i nacken och tänka att hon är den finaste jag vet.

London calling...

Dags för en time-out...

Mer Bill & Bolla (svårt att lägga ifrån mig den nu)

Men titta på själva ungen
minsann, sitter hon och har SKOJ där i dungen
Det såg inte vi
när vi grät och stod i

Ja titta, O fröjd!
Bolla själv är ju nöjd
Hon är gla´! Hon är gla´!
Mest varjde da´!
Men då är ju allt som det ska

Inte ska vi gå och gråta
Hela hon är ju en gåta
En egen sort. En ny modell.
Ytterst hemlig. Speciell!

Inte ska vi gråta mera,
inte ska vi gny
Det kan finnas gåtor, flera
nästa dag är hemligt ny

och ännu finns kvar
kanske tusentals dar
att speja och spana
och undra och ana
Ingen vet vad som ska hända
Ingen alls. Inte en enda!

En flicka som
inte kan fatta
som bara kan tralla och skratta
Om detta var lessamt - eller lycka
Välj själv vad du vill tycka!

Varför skulle friska å vanliga
va´ bäst
bara för dom verkar finnas mest?

Ur Bill & Bolla

Det svider i oss
Och nåt går isär
Så rasar det loss
"Är det konstig hon är"
Den snälla doktorn sucka tungt och sa
"Man får ta det lungt
den flickan får vi akta, vakta.
Hon förstår så väldigt sakta"

Oh nej och nej
Kom inte och säg
att vår lilla tjej
Oh nej vi tror det ej

Ingen sa det
Men så var det

Så stiger ett skri
O, allt är förbi
Bolla är inte som vi
Ja allt är förbi
Hon ska inte bli som vi
som vi
ska hon inte bli

Vi går undan, bort
att gråta
för vi har fått ett barn
som gåta

Nu ska vi aldrig mera skratta
aldrig ska vi fatta
att en blir si, och en blir så
och somligt kan ej ändras på
Det kan vi aldrig fatta
och aldrig mera skratta

Allihop som kom,
alla snyftade dom
Mormor, farfar, grannar, vänner
allihopa som vi känner

Stod så stilla
såg på den lilla
tårarna trilla
"Å stackars lilla"
Tänk så illa
...att hon inte ska bli
just sådan som vi"

Tröttbrus

I dag har jag ett surr i huvudet, ett brus av trötthet. De dåliga nätterna gör sig påminda och när Gullanmormorn tar en natt och jag får sova de välbehövliga timmarna får kroppen totalt spunk och man mår nästan sämre. Om man bara kunde förstå varför vissa funkisbarn sover så ruskans dåligt? Varför sover Gullan uruselt? Och varje natt? Det spelar ingen roll vad man gör för henne eller hur man gör det, hon vaknar och sover oroligt som bara den trots alla möjliga tänkbara insatser.
Och det tär på en. Och på henne. Man kan gå i hundratals timmar av terapi för att bli gladare och nöjdare med livet men får man inte sova blir man trött, ledsen och sur till slut. Till och med clownen Manne hade blivit ett vrak av den konstanta sömnbristen och slagit igen butiken för gott.
Det är riktigt jobbigt.
Och jag undrar om man inte börjar närma sig kanten till något okänt. Det är en process men snart behöver vi göra något. Snart kommer vi fram till sömnpiller för fröken så att livet kan få tillbaka lite färg. Men att medicinera tar emot, det gör det verkligen. Så det får väl långsamt växa fram. Om man lyckas hålla sig vaken.
Jag blinkar mot skärmen och funderar på hur många koppar kaffe man kan dricka på en förmiddag, efter sju så får man ingen kick av koffeinet längre.
Men killen som servar maskinerna här på jobbet känner igen mig och hälsar glatt när jag trycker på knappen för dubbel espresso:
"Dags för lite seriös morgonjava, tung natt med mycket fest??"
I wish.

Klätterapan

Länge sen jag uppdaterade bloggen med kort på Pussegullan, har gått ner mig i LSS träsket en smula och fastnat med stövlarna i dyn. Så dags för en rapport. Idag när jag skulle smyga in och titta om fröken sov så möttes jag av synen på bilden. Och fortfarande är det så ovant att hon kan enkelt klättra upp och riva i sänglampan. Ovant och så underbart fantastiskt! Lätt som ingenting klättrar hon på sänggaveln för att nå det hon vill. Inte fanken ligger hon kvar där man lagt henne längre. Och det är stort, enormt stort. Att visa viljan och drivkraften och koppla ihop detta med det fysiska, det är ett riktigt stort steg.
I övrigt samlar vi kraft denna helg och septembersolen värmer mitt trötta ansikte.

Rise against the machine

Kraften räcker nu till att i alla fall känna en viss stress över tidspressen för överklagan. För jag har bestämt mig för att överklaga. Strid får det bli.
Ett beslut på sådana felaktiga grunder kan man inte bara acceptera rakt av.
Så nu är det ärmarna upp och fighting spirit som gäller. Tankarna surrar och snurrar allt fortare, fingrarna flyger över tangenterna.
Och det som lyfter mig ur gropen är underbara människor omkring mig som visar de allra finaste sidor som jag knappt visste fanns hos mänskligheten.
När man står där naken och ledsen så är där en hand som sträcks ut.
När man är som mest utsatt och trött så är där någon som erbjuder sig.
Om jag kunde skulle jag skriva hur oerhört glad jag är för det här.
Jag skulle skriva hur betydelsefullt det är att veta att människor finns där.
Det känns tryggt och varmt i detta kalla krig mot maskinerna som bestämmer över ens liv.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan va så förfärligt
Det kan va så bra.
Lars Winnerbäck slår huvudet på spiken.
Så.
Jag sitter kvar i gropen men jag vet egentligen inte vad jag gör där nere. Förstår ju att jag behövs på barrikaderna för att slåss! Slåss för att orka ta hand om mitt barn resten av livet. Slåss för hennes rättigheter till ett så bra liv som möjligt. Jag kikar lite försiktigt över över kanten och känner tröttheten övermanna mig totalt. Sjunker ner igen. Men tankarna får ingen ro och de snurrar dygnet runt. Jag formulerar, skriver i huvudet, vänder och vrider, argumenterar med mig själv, fram och tillbaka och från början igen.
Nära och kära ger mig styrka att orka öppna ögonen och resa mig en liten smula. Nära och kära ger mig kraften att börja maila och skriva. Lägga ut krokar. Be om hjälp. Ringa.
Jag är så oerhört glad för mina vänner, mina nära och kära som finns där nu när jag verkligen behöver det.

"En vän är den som kommer in när hela världen gått ut"
Ni vet vilka ni är.

På kvällen blir kudden blöt av trötta tårar som inte låter något, ljudlöst faller de tungt och slutar först när jag somnar.

Gå in i väggen

Så kom då det där beslutet från kommunen. Ansökan som har tagit så många timmar att knåpa i hop, som har sugit så mycket energi och som har kostat så mycket kraft.
Personlig assistans: avslag!
Avlösarservice: avslag!
Pang. Jag sprang rakt in i väggen, studsar tillbaka med blodig näsa.
Ramlar handlöst ner i svarta gropen som tar ett riktigt struptag som är omöjligt att ta sig ur. Jag känner tårarna svämma över och jag hulkar sittande på hallgolvet, jag skriker ut min sorg och huvudvärken bultar i tinningarna. Hela kroppen gör ont och det svider överallt.
Gråten gör att jag ser ut som en överkörd grävling på motorvägen. Det sliter och river och gör så ont. Känner kraften rinna ur mig och tänker att det skulle vara så skönt att slippa vara med om det här, kan inte någon annan ta över för jag orkar inte mer. Jag sitter i mörkret och känner hur det omsluter mig. Det är svårt att se något ljus. Övergiven av samhället. Spottad i ansiktet och förnedrad dras jag i smutsen.
Ingen bryr sig om mitt rop på hjälp. Ingen lyssnar och ingen finns.
Jag blir kvar i gropen och undrar hur jag ska orka ta nästa andetag när det gör så ont att andas. Det gör så ont att existera.

Saltsjöloppet

Nä, detta är egentligen inte en blogg om offshore racing men lite har man allt blivit hooked. I dag var det dags för Saltsjöloppet och min bror ställde upp med sin Weedo GT igen. Det var bara till att damma av banderollen, fila på hejarramsan och bege sig ut för att se team Mjölkö passera kontrollen.
Och ett fantastiskt resultat blev det, första platsen i Classic!
Imponerad.

Mer mugghistoria

I dag fortsatte vi på temat "Muggen" och i morse upptäckte Pussegullan att jag satt där inne i min ensamhet. Så hon tog helt enkelt och kröp den lilla biten fram till dörren, tog tag i den och slet upp den. Åh, vad jag önskar att jag hade haft mobilen eller kameran när hon kikade in. Nyfiken, nöjd och glad när hon såg att jag satt där med brallan nere.

Utsikt från muggen

I köket har Pussegullan en stor röd träningsmatta där vi kör diverse övningar när vi tränar. På den kunde man tidigare sätta henne med lattjolajbanlådan och så satt hon där och pulade medan man själv placerade sig på huset med dörren på glänt. Man fick lagom lugn och ro därinne medan man samtidigt kunde hålla ett getöga på Gullan som lekte på röda mattan.
I morse när jag satt där och spanade i dörrspringan som vanligt så ser jag hur fröken får syn på något, sätter i händerna i golvet och häver sig upp på alla fyra. Sen försvinner hon fullständigt ur bild. En helt ny situation! Jag hör hur hon kravlar sig framåt och undrar vad hon fått syn på. Sitter där och vet inte vad jag ska göra eller om jag tror mina egna ögon, KRÖP verkligen Gullan ur bild? På eget initiativ? Av sin egen drivkraft? Jag gnuggar mig i ögonen och skakar lite på huvudet, kanske är det bara jag som är grisligt trött och har slumrat till på muggen och drömt? Men nej, hon syns faktiskt inte längre till.
Glädjemyrorna får fnatt och kör ett rejält fredagspartaj i kroppen på mig fast det bara är torsdag och hela den här dagen får en rejäl guldkant på sig. Det är bara till att dra upp brallan, spola och se vad fanken ungen sysslar med. Med det stora lyckliga leendet på läpparna. Det stora leendet ända in i själen över den lilla saken, sånt är mitt liv.

Filmtajm!

Om man någon gång har en riktigt rutten och sur dag då gråa moln skymmer solen och man är omgiven av idioter...så hjälper alltid den här filmen.
Så bara upp med volymen och jag lovar att mungiporna åker åt samma håll!

På bibblan!

I går kväll dök Von Spattman upp igen helt plötsligt efter en rätt lång period utan oanmälda och oönskade besök. På hemväg från landet blev nog Pussegullan lite åksjuk och precis innan vi for hem åt hon också en brakmåltid med äppelpaj som efterrätt. En känslig mage sparkade bakut så det blev kräknojja under kvällen och natten. För att vara på den säkra sidan vabbade jag med Gullan i dag och tack och lov så har hon verkat rätt pigg.
Vi gick en promenad till biblioteket för att kolla lite i böcker, kan inte komma i håg när jag var där sist. Jag som var en sån biblioteksstammis! Gullan tyckte det var toppen och klappade ömsom i händerna och ömsom blev hon så till sig att små glada skrik var på sin plats. Folk tittade på oss men i dag var en sån dag då jag inte brydde mig. Hon var så lycklig och ville aldrig gå hem.
Jag lånade en bok av Kerstin Thorvall som både såg ut som en biblioteksbok och luktade som en, det är lite speciellt det där. När jag var liten fick jag alltid gå med min mamma och låna böcker, varje gång var det lika roligt och spännande. Och varje gång lånade jag långt fler än vad som var tillåtet för en liten flicka. Jag var en riktig bokmal. Just nu verkar även fröken ha fått upp ögonen för böcker, på sitt sätt. Det är inte längre riva och slita som gäller utan hon tittar noga och bläddrar, lyssnar gärna om man läser. Och vill läsa böckerna om och om igen.
Gullan valde att låna "Stora boken om Bill & Bolla" av Gunilla Bergström.
Jag skulle verkligen vilja att alla läste den, stora som små. Den är varm, lycklig, sorglig och insiktsfull. Och vacker. Den ger inblick och förståelse och den ger mod och en varm känsla i magen. En helt fantastisk bok.

Etta nolla nolla

Den här bilden är unik och den är så häftig. Jag stötte på den av en slump när jag rensade min hårddisk på jobbet idag.
Ni ser Pussegullan som pytteliten bebis och så min extramormor Majsan, som tyvärr inte lever längre. Vid detta tillfälle firades Majsans födelsedag med stort kalas och jag kommer i håg hur glad hon var att få smaka en liten skvätt rödvin och få äta god mat på restaurang.

Men det riktigt coola är att det är precis 100 år mellan dessa personer på bilden.
Hundra år är en mycket lång tid.
Och jag är så glad att jag fick möjlighet att ta ett sånt här foto medan Majsan fortfarande levde, hon är saknad av oss som trots brist på blodsband var hennes riktiga familj genom alla dessa år.
Om änglar läser bloggar så hoppas jag att Majsan läser den här, minns den här födelsedagen och ler i sin himmel.

Det här med namn

Tänk vad mycket man funderade på namnet när Pussegullan bara var en liten boll size mandarin i magen. Många var tankarna i detta ämne. Är det bra med långa namn? Korta? Med å, ä och ö? Ska man ha ett namn med fornnordisk klang? Ett gammalt släktnamn? Eller ett engelskt namn? Ett unisexnamn eller dubbelnamn med bindestreck? Det ska ju fungera på alla språk (även skånska), ska passa i hop med efternamn, ska passa bebisens personlighet, ska vara lagom normalt men ändå unikt. Det ska inte heller vara ett namn som någon har ett mindre roligt minne till (tuffa killen som alltid skulle dra en i håret hette Bosse). Det får inte heller vara ett namn som någon i bekantskapskretsen eller släkten har valt åt sitt barn. Då härmas man ju. Man ska även vara överens med barnets far.
Kort sagt en hel vetenskap.
Pussegullan har därför inte mindre än fyra (4) förnamn och två efternamn. Detta bestämdes med devisen: ska det vara så ska det vara.
Men hade man vetat att det var en klockren Pussegulla som ploppade (nåja) ut den där varma försommardagen hade man ju bara sagt "Gullan Pussesson" och därefter bett prästen doppa ner fontanellen i dopfunten.
Så enkelt!

Hunger

Det känns som jag bor på Afrikas horn just fast det är förmodligen varmare där. Jag skänkte 100 kr idag för jag är så hungrig.
För de som inte vet är min mage på krigsstigen just nu och det man kan göra för att försöka häva inflammationen är att svälta.
Men hungern börjar ta sig underliga uttryck. Jag är säker på att grannens mustasch egentligen är en saftig burrito när han hälsar på mig vid brevlådan. På gatan springer ett gäng barn men i mina ögon är de trinda och blanka små prinskorvar. På väg upp till övervåningen får jag anstränga mig för att inte gnafsa lite på furutrappan, vem vet, den går kanske att äta? Glassbilen susar förbi utanför köksfönstret och min tunga sitter klistrad mot rutan. Kassörskans hårfärg på Konsum påminner mig om fredagstaccos och min chef luktar pizza. Jag tassar oroligt runt och funderar på om jag kan stjäla lite av Pussegullans näringsdryck. Men att sno mat från sitt eget barn känns inte helt hundra. En tanke om att äta mina egna tår känns uppfriskande men jag är inte tillräckligt vig. Jag längtar efter ostmackor och hamburgare, pasta och wok. Jag sörplar lite soppa och låtsas att det är en stark grillad kabba. Jag är hungrig och jag skulle kunna döda för en kycklingklubba. Likt en grottmänniska skulle jag brutalt fälla mitt byte, släpa det in i grottan och frenetiskt gnaga i mig tills bara ben återstår. Jag längtar och gör listor i huvudet på vad jag ska äta för bakverk när magen är läkt, jag hoppas bara att jag inte glufsar i mig något värdefullt innan dess. Högtalare, tennisrack, mobiler eller blomjord. Det mesta verkar delikat i mina ögon just nu.

En dag på ALB

Det blev visst en ofrivillig bloggpaus. Vi har haft några svarta och tunga dagar med Pussegullans antidagisdepp, raseri och ledsamhet och med sjukdom i familjen så har tiden inte riktigt räckt till. Men nu, trots att man aldrig tror det när man är mitt uppe i svärtan, så har det hela vänt lite grann och livet är på väg tillbaka. Vågar man väl inte skriva egentligen, peppar peppar. Men. Pussegullan har haft en bra dag på dagis denna veckan! Ja ni läste rätt! En BRA dag på dagis!!! Bara lite tårar på morgonkvisten men sen rätt nöjd under större delen av dagen. Jag kan inte beskriva med ord hur stor stenen var som lättade från mitt bröst men den var väl i storleken Närke eller möjligen Medelpad. Plötsligt kändes det som man kunde andas igen.
Idag har vi varit större delen av dagen på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus reds anm) för lite prover. Och den som mådde sämst och var minst modig var Gullanmamman under detta besök. En liten tjej sa däremot inte ett pip när det tex droppades svidiga droppar i ögonen för att kontrollera ev brytningsfel.
Inte ett klagomål över att det känns obehagligt, att hon inte ser eller blir extremt ljuskänslig. Hon sitter där med sina glassiga glajjor från London och ser ut som en pundare direkt från plattan med pupiller stora som tallrikar. Men hon är helt OK med läget och jag blir ännu en gång imponerad av henne. Min stora lilla tjej i dessa sammanhang. När vi kommer hem är en pigg och glad trots att hon inte ser ett smack och en annan totalt slut som artist.
En bild säger mer än tusen ord. Kolla in det här fotot från fiket på ALB där vi sitter och väntar på att dropparna ska verka och undersökningen kan börja.
Visst ser Fröken mer ut som hon är på väg in i leklandet Allan och inte till hemska undersökningar på ett sjukhus?

Skit och pannkakeklubben

Pussegullan har haft en riktigt tuff vecka.
Misstanken om att dagis just nu suger bigtime är stark.
Misstanken om att hon har någon form av separationsångest växer.
Efter semestern var det helt okej att komma tillbaka till polarna på gården, fröknar och aktivitet.
Men efter ett tag så sjönk det kanske in att här är vardagen och här ska jag vara nu?
Man vet inte eftersom man inte kan fråga, man kan bara gissa. Maktlösheten, den eviga maktlösheten.
Lilla tjejen är så arg så arg, rent ut sagt skitförbannad. Hon slår, viftar och bankar på saker och människor som råkar komma för nära.
Ett monster skapat av ren och skär ilska. Borta är min lilla goa glada tjej från semestern och istället är hon ett enda stort åskmoln.
Omväxlande frustrerad, fruktansvärt ledsen och oändligt sorgsen.
Hemma är hon nästan som vanligt, då går det bra att "prata" och sjunga. Krypträna och leka. Men så fort vi närmar oss dagisgrinden kommer läppen och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder. I morse var jag så spänd och uppe i varv vid lämningen att det smakade blod i munnen. Märker i bilen att jag bitit mig själv i läppen för att inte börja gråta så hårt att det börjat blöda. Man funderar på om hon förstår mer av omgivningen. Om hon tar in mer av allt som sker. Bearbetar mer. Allt är just nu mer. Men framför allt visar hon att detta VILL JAG INTE. Visar att mig sätter man inte bara här hur som helst på dagtid. Det är kanske en utvecklingsfas så i grund och botten är detta något bra. Hon går framåt och det händer saker.
Men åh vad jobbigt det är för oss alla. Man funderar på att hon verkligen måste ha mått bra på semestern och diggat sin lediga tillvaro med oss.
Tack och lov för underbara och förstående fröken M, alltid redo i hallen på dagis för att göra allt för att det ska bli bättre. Låter Gullan sova, sparar mat, låter henne vara arg, bläddrar i familjeboken med bilder på familjen.
Lugnar, supportar och tröstar mig.
Hon ringer mig på mobilen och jag måste byta byxor när jag ser dagisnumret i displayen, men blir sen lugnad av en rapport ”nu går det lite bättre, hon är inte fullt så ledsen just nu”.
Detta tar på krafterna, jag känner hur jag sitter i bilen och är inte närvarande på vägen. Är jag på väg hem eller till jobbet? Är det vänster eller höger i rondellen?
Hjärtat värker tungt i bröstet. Ångesten min ständiga följeslagare, just nu hand i hand med Den Stora Oron. Sorgen när Pussegullan stirrar på mig med stora tårfyllda ögon på morgonen går inte att beskriva, och jag går ut med min blodsmak.
Hjärnan fungerar inte utan stänger av. Jag stirrar tomt utan att se på lastbilen framför mig på E18.
En enda tanke virvlar runt; måtte det vända, måtte det bli bättre snart.

Finare än köpt!

Bästa Gullanfarmorn har sytt och knåpat ihop fantastiskt fina scarves till Pussegullan, de är så fina så man vet inte vad. Mycket finare än köpevarianten som är mer åt bebishaklappestuket.
Gullan glömmer ju ibland att stänga munnen när hon håller på med något som tex titta på TV och då är vattenkranen på. Istället för att behöva byta tröja så drar vi på Gullanfarmors fina Hello Kitty och sen är saken biff.
Man kan hoppas att en vacker dag blir Gullans munmotorik bättre, vi kämpar på med diverse övningar och massage, men fram tills dess så tackar vi så himla mycket för de söta hemsydda konstverken!

Från tången till betongen

OJ!
Så fort helgen gick, de vansinnigt lyxiga barnfria timmarna fullkomligt rusade förbi.
Och vips så var man tillbaka i hemmet igen. Hemma hos trött Gullantjej som haft det väldigt bra hos en lite trött mormor. Men vilken härlig resa och vad lång helgen kändes. Redan på Arlanda blev man förväntansfull då Janne Schaffer står bakom mig i kaffekön. Jag vill säga "Du var jädrigt bra i Brusa högre lilla å" men blir blyg och för svensk så nickar bara och ler i samspel "vi som tycker det tar lång tid och vill ha vårt morgonjava NU" ni vet. Väl på planet så är det en galet liten värld då vi sitter bredvid Ketchupmannen och hans fru, fel person på fel plats. Han kallas för övrigt numera för Snusmannen då han inte längre jobbar för Heinz.
Väl nere i Skåne sken solen vänligt över sädesfält där man skördade så svetten lackade. Det var korn, havre och vete katten.
Blev en kvick lunch och ett snabbt ombyte på femstjärniga Hotell Kryddgården och sen i väg över slätten till kyrkan där bruden var väldigt vacker och sa ja till sin brudgum, stilig och stolt. En och annan tår fälldes och ris kastades samtidigt som korkarna på skumpan for i vädret på kyrkbacken när det hela var avklarat.
Allt var precis som det ska vara på bröllop! Festen varade ända till påska med dans och god mat och sen var det snart dags att fara hem igen. En liten avstickare till stranden hann vi med för att kolla temperaturen i härliga vädret. 15 kalla grader i plurret och huvudvärk efter gårdagens skånska grogg avstyrde doppet men det var härligt ändå. Gullanmamman har saknat sin lilla gurka samtidigt som hon laddat batterierna och vilat ryggen. Konstaterat att det är bara SÅ enkelt att resa utan barn och roligt att kolla lite i tax free fast det inte är billigt inrikes.
Mina stora blöta tackpussar går till alla inblandade i detta äventyr, en extra stor till barnvakten som gjort ett hästjobb.
Nästa helg blir det franska rivieran som gäller. Mycket vill ha mer.

Jet-set-resa

I helgen blir det konstigt och ovant må jag säga!
Det blir en jet-set-resa ner till Skåne för att gå på ett hejdundrande bröllop på slätten och här kommer grejen: utan barn!
Oj oj oj.
Underbara Gullanmormorn tar hand om fröken på bästa sätt medan vi glider flygplan ner till Malmö, festar och glider hem igen. Inte klokt egentligen.
Hoppas på en riktigt romantisk vigsel och en hejdundrande fest efteråt men skåningar brukar kunna parta loss ordentligt så det lär bli extra alles.
Hoppas även att jag kan släppa på kontrollbehovet och bara kan inse att det kommer gå hur bra som helst för Pussegullan och mormor hemmavid, man behöver inte alltid vara med och peta i allt. Hela tiden. Faktiskt. Så det så.
Men ovant blir det, första gången man åker ifrån henne för att roa sig själv, i vanliga fall kommer man själv som prio 156 efter allting annat som har med Gullan att göra.
Ready for take off!

Fortsättning på förra inlägget

Man kan inte bli annat än lite full i skratt av media just nu. Vilken grej de gör av prinsessbebisen! Vilka rubriker! "Var är den gjord?" "Glädjeyra i Ockelbo" "Vad tycker du bebisen ska heta?".
Jisses, snacka om att ungen kommer få leva med rubriker och kameror i ansiktet 24-7.
Redan i storlek som en vindruva är den stenhårt bevakad.
Och jag tänker att jag är så glad för deras skull, att pressen om nästa tronarvinge släpper lite. För barn kommer inte alla gånger på beställning.

Karin Thunberg skrev så bra i SvD i morse så jag måste dela med mig här:

Men vi vet alla, det är en av livets realiteter, att små barn inte kommer på beställning. Där har det ingen betydelse om vi är kungliga eller vanliga knegare, jobbar på Konsum eller Konsumentverket. Barn kan varken köpas eller drömmas fram och ju äldre jag själv blir, desto mer tror jag att Sara Lidman hade rätt. Hon som hävdade att de sitter i träden. Barnen som ännu inte fötts sitter där, högt upp mot himlen. Med stenkoll ner på marken för att se när de mest lämpliga föräldrarna kommer förbi. Då vet de att det är dags, att nu vågar de släppa taget. För nu kommer de att hamna rätt.

Tycker om tanken på alla barn som sitter där och spanar ner på marken.